Det var en avslutande del av hans resa i landet där han, enligt sin egen motivering, vill träffa människor som inte åker till Almedalen. Även förra året gjorde statsministern en resa i landet under Almedalsveckan. Han uteblev då helt från Almedalen, vilket väckte viss uppmärksamhet. Löfvens resa är en tydlig markering mot demokrativeckan som Socialdemokraternas partisekreterare kallat ”lobbyistfest”.
Det är i detta ljus man ska förstå statsministerns besök i vår del av landet. Det är framför allt ett projekt för att framställa Löfven som ett folkets man, i en tid när ledande politiker anklagas för elitism. Det är också ett (taktiskt framgångsrikt) försök att tränga igenom mediabruset under Almedalsveckan. Besöket kommer sig inte av att statsministern bryr sig särdeles mycket om våra kommuner.
Det går att förstå politikers och partiers önskan att ”bryta igenom mediabruset” under Almedalsveckan. Men värdet med veckan räknas inte i politiska utspel. Värdet är just mängden och myllret av åsikter, fakta, möten och samtal som tillsammans är en fantastisk tillgång för demokratin. I detta myller är det svårt att ”bryta igenom” med ett enskilt budskap. Men myllret i sig sprider fakta, argument och förståelse i demokratins Sverige.
Socialdemokraternas kritik av Almedalsveckan både utnyttjar och förstärker en redan befintlig kritik. Som de senaste åren blivit allt mer tongivande. Det talas om en bristande politisk legitimitet. Att statsministern inte är på plats ges som exempel för denna uppfattning. Ibland är det istället den folkliga förankringen som påstås vara bristfällig. Att människor inte känner sig välkomna. Eller att veckan svällt upp i storlek på bekostnad av vissa frågor och politiska områden.
Men frågan är hur mycket som stämmer. Och om inte kritiken främst kommer ifrån politiker som vill få mediautrymme och från journalister med dåligt samvete. Frågan tas dock på allvar. Ett större antal seminarier handlar numera om Almedalens framtid och huruvida det finns en bristande legitimitet.
I ett sådant seminarium, arrangerat av Stakston PR, deltar Lena Lid Falkman, redaktör för den nyutkomna boken Almedalen - Makt, magi och möten. Hon påtalar att det finns en mediabild och en riktig bild av Almedalen. Den riktiga bilden är en vecka fylld av möten och samtal. Som exempel på mediabilden ges SVT:s nyligen visade dokumentär Almedalen - en bra vecka för demokratin, som inte visade ett enda seminarium.
I samma arrangemang spår Expressens journalist Niclas Svensson ett politikernas uttåg ur Almedalen, vilket han tror kommer synas redan nästa år. Han blir dock emotsagd av Jessica Schedvin, chefredaktör på websiten Makthavare, som mer betraktar Almedalen som en arena som styrs av tillgång och efterfrågan. Så länge det finns journalister kommer det att finnas politiker.
För Almedalsintresserade siffernördar hölls under veckans första kväll ett mingel arrangerat av Intellecta (vilket var öppet för vem som helst). Där presenterade Hampus Brynolf statistik kring veckans utveckling. De senaste åren har antalet arrangemang ökat från 1000 till 4000. De vanligaste områdena är fortfarande vård & omsorg, hållbarhet och byggande. En ökande trend ses på områden som demokrati, kriminalpolitik och utbildning. Den stora trenden är att Almedalen växer i totalen, men inte på bekostnad av enskilda områden.
Andelen kvinnor i arrangemangens paneler är i år 50,0 procent. Och det vanligaste namnet hos paneldeltagarna är numera Anna, som tog över tätpositionen från Anders häromåret. Ett trendbrott kunde också noteras. Detta år har antalet myndighetschefer som deltar minskat med en tredjedel sedan förra året. Det är en siffra att hålla ögonen på. Självfallet ska myndigheter hålla i pengarna, men att dess företrädarna sitter hemma på grund av en opportunistisk kritik av Almedalsveckan vore en olycklig utveckling.
De som besökt veckan vet att tillgängligheten till, och mångfalden av, evenemang är mycket hög. Öppenheten är påfallande. Den är väl värd en resa även för vanliga väljare. I och med direktförbindelsen med färjan har Almedalen aldrig varit mer lättillgänglig för befolkningen i norra länsdelen.
I deras taktik att måla upp en bild av Löfven som ett folkets man och försöka bryta igenom mediabruset spär Socialdemokraterna på en bild av Almedalsveckan som inte är sann. Och genom sin kritiken av ”lobbyistfesten” blir Stefan Löfven och Socialdemokraterna ett större problem för demokratin än vad Almedalsveckan är.