Socialdemokraterna tycks för tillfället ha två ledare med ganska så motstridiga viljor. Den ene säger sig ena dagen gå till val utan Miljöpartiet, för att dagen därpå ångra sig. Den andre är mera bestämd till sin natur och vill i stället se en blocköverskridande koalition – helt utan MP – men tillsammans med Moderaterna.
Den förstnämnde är hårt pressade Stefan Löfven, den senare ingen mindre än Göran Persson.
Den gamle partiledaren har plötsligt börjat ta ton i debatten och han skäms knappast för sig. Persson säger sig vara djupt bekymrad över samarbetet med de gröna och kallar miljöpartistiska hjärtefrågor som stängning av kärnkraftverk, nedläggning av Bromma flygplats och försenande av förbifarten i Stockholm för ”pubertal trofépolitik”(SVT Agenda 14/12).
Perssons uttalanden inför vårens nyval är anmärkningsvärda av flera skäl. Inte bara för att det hör till god sed att en avgående partiordförande håller sig undan från partipolitiken när denne lämnat sin post, utan för att Löfven säger sig ha Persson som rådgivare under den pågående regeringskrisen.
Om så är fallet är det sina egna råd Persson rackar ned på när han kritiserar Löfvens utsträckta hand till Centerpartiet och Folkpartiet. Persson beskriver försöken som märkliga, vilket – om han nu är statsministerns rådgivare – även det får anklagas för att vara märkligt.
Möjligen beror det hela på att han tolkar sin roll som konsult något generöst och upplever sig ha mandat att sköta nyvalets socialdemokratiska valarbete, vare sig det gäller mötet med media eller politiken hans parti producerar.
Det skulle förstås också kunna vara så att det inte är i rollen som hjälpande rådgivare han agerar, utan som tidigare – och oroad – partiledare. Persson har, sedan han lämnade politiken, sett sitt parti förfalla. Efter åtta år av opposition och interna stridigheter, Mona Sahlins och Håkans Juholts vänstergir, representerade Stefan Löfven en återgång till den pragmatiska och högerorienterade socialdemokrati som rådde under Persson. Löfvens misslyckande lär dock ha framkallat existentiell panik bland partiets veteraner. Målet för dessa är nu att rädda bilden av S som en regeringsduglig kraft i svensk politik, så som det var på ordförande Perssons dagar.
Hans valanalys präglas även av den klarsynthet som utmärker Persson. Den regering som bildas efter valet kommer knappast bli så stark att den kan undgå blocköverskridande samarbeten. Med tanke på att MP under Gustav Fridolin gjort sig omöjliga för samarbete med Alliansen, blir det – oavsett valutgång – S som kommer att få förhandla med de borgerliga om socialdemokratin ska kunna behålla makten. Därför kommer de gröna, förr eller senare, att bli övergivna av Löfven. Frågan är bara om det ska ske före eller efter valdagen i mars.
Göran Persson har goda skäl att betrakta krisen som något övermäktig för den partipolitiskt oerfarne Löfven. Dilemmat är bara att den tidigare statsministerns domderande knappast förminskar bilden av den nyblivne statsministern som oförmögen att hantera den kris han dragit över riket.
Perssons utsträckta hand synes därför inte vara lika hjälpande, som den är stjälpande.