Socialdemokratisk arbetsmarknadspolitisk är understundom ett kapitel för sig. Ett utmärkt exempel på den saken är den sedan länge avvecklade 100-dagarsgarantin som tog partiet till valseger 1998.
I korta drag innebar garantin en försäkran om att unga under 25 sattes i sysselsättningsåtgärder om de varit arbetslösa i mer än 100 dagar. Tanken att alla unga ska ha ett arbete att gå till är god eftersom den som är långtidsarbetslös lätt blir nedbruten och deprimerad – det ligger något välgörande i att göra rätt för sig.
Det fanns bara ett problem med den goda ambitionen – den levde inte upp till förväntningarna.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har i efterhand granskat reformens effekter och kunnat konstatera att den var helt verkningslös. Så pass att den femtedel av landets kommuner som inte införde garantin faktiskt lyckades bättre med att ge unga jobb.
Trots att domen borde fått garantin att en gång för alla vandra till reformkyrkogården, tycks den på tredje mandatperioden uppstånden från de döda.
Stefan Löfvens (S) stora paradnummer under valrörelsen är 90-dagarsgarantin. Är namnet bekant månntro? Mycket riktigt och i likhet med sin kusin från förr är dess ambition att ge unga utbildning eller praktik. Ingen gymnasieexaminerad ska enligt det gamla arbetarpartiet behöva gå utan sysselsättning i mer än tre månader. Att införa reformen är dessutom brådskande för att råda bot på ungdomsarbetslösheten – därför är garantin det första som införs vid en socialdemokratisk valseger.
För att ro sin ambition i hamn vill partiet anställa 32 000 unga i vad man kallar för traineejobb. Det vill säga praktikplatser inom det offentliga. De är tänkta att vara ett år medan praktikanterna studerar på 25 procent och allt finansieras av pappa staten. Löfven hoppas att traineejobben ska kunna leda till arbete genom det stora generationsskifte som står för dörren inom bland annat den kommunala äldreomsorgen. Få håller dock med honom, inte ens fackförbunden som borde vara den forne fackpampens kärntrupper.
Bland andra menar Kommunal att man aldrig kommer att godkänna några lokala avtal så länge praktikanterna inte garanteras handledarstöd av kvalificerad personal. Det är en rimlig invändning, inte minst är det något vårdtagarna som förväntas bli hjälpta av dem kan förvänta sig. Men att branscher som redan är pressade på personalfronten ska ha det huvudsakliga ansvaret för praktikanterna lär knappast får kommuner och landsting att välkomna dem med öppna armar.
Vårdförbundet har dock tagit bladet från munnen och talat klarspråk om reformens problem -vården är för viktig för att utnyttjas som arbetmarknadsregulator.
Till syvende och sist är garantins främsta förtjänst att den döljer människor från arbetslöshetsstatistiken, genom att placera dem i kortvariga sysselsättningsåtgärder. Att det hjälper socialdemokratin att nå sitt mål om lägst arbetslöshet inom EU 2020 är därför givet, men att den skulle erbjuda unga några riktiga jobb är betydligt mer osannolikt. Därför är traineejobben ett exempel på ännu en reform som är mer till gagn för arbetarpartiet än någon annan.
Det är socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik i praktiken.