Stefan Löfven är inte beredd att försvara Tjust. Eller är han det? Som så många gånger tidigare har förvirring uppstått angående ett av statsministerns uttalanden och denna gång gäller det försvarspolitiken.
Löfven stänger dörren till det moderata kravet i försvarsförhandlingarna om en Nato-utredning. Statsministern menar, till skillnad från alla seriösa bedömare, att en utredning om den transatlantiska försvarspakten inte bidrar till ökad säkerhet i närområdet och talar därmed som ett exemplariskt sändebud från Kreml (DI 9/4).
Vad som är hans reella alternativ till försvarsalliansen vet emellertid ingen. Försvarssamarbetet med den finländska försvarsmakten är långt ifrån tillräckligt. Finland stegar dessutom allt närmare Nato. Själv är inte heller statsministerns regering beredd att tillföra pengar ens i närheten av de försvarsanslag försvarsmakten behöver för den uppgift som landet riksdagspartier gett myndigheten i uppdrag att utföra – att försvara en begränsad del av landet under en veckas tid. Till hans försvar föreslår inget av riksdagspartierna tillräckliga anslag, men S skambud på sex miljarder kronor de kommande fyra åren blir provocerande med tanke på att partiet leder landets regering.
Kommer kriget över oss kan regeringen således inte uppfylla sin grundläggande skyldighet att skydda befolkningen från yttre hot eller försäkra någon om att nästa generations gotlänningar inte tvingas lära sig ryska i skolan.
Våra västliga grannländer känner väl till ockupationens lidanden. Den nionde april högtidlighöll de årsdagen av den nazistiska ockupationen 1940. I Norges största tidning Aftenposten gick då de fem nordiska ländernas försvarsministrar ut i ett gemensamt debattinlägg och det är här själva förvirringen uppstår.
Ministrarna deklarerade att det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas för att markera mot Ryssland. Det gäller förstås inte någon formell försvarsallians utan ökat informationsutbyte och fler gemensamma övningar i Norden. Sannolikt genomförs manifestationen i avskräckande syfte men också för att inkludera Sverige och Finland i den västerländska gemenskap som försvaras militärt av Nato. Det är nobelt av våra grannländer, men ställer frågor om regeringens position i försvarsfrågan.
Är statsministern i själva verket mer öppen för ett medlemskap i den transatlantiska försvarsalliansen än vad han vill göra gällande? Någon annan slutsats är svår att dra såvida regeringen inte är av den oförskämda övertygelsen att vi kommer att skyddas av alliansen vid händelse av krig, utan att vi själva förbinder oss att bistå andra Nato-medlemmar. Varför förmår han då inte ta bladet från munnen och åtminstone utreda ett medlemskap? Säkerligen på grund av att en utredning skadar den svenska socialdemokratins självbild som alliansfrihetens ansikte i världen, men säkerligen också av rent partitaktiska skäl.
S lär inte få fortsatt stöd från vänstern om man ändrar position i Nato-debatten – ett stöd som den historiskt svaga minoritetsregeringen är helt beroende av. Därför drar sig regeringen för att ta ställning över huvud taget och gömmer sig bakom symboliska samarbeten likt det nordiska, trots att tre av fem länder redan är medlemmar i Nato.
Rikets säkerhet är emellertid en fråga som står över partipolitiska rävspel och denna kortsiktiga vinst sker på bekostad av svenskarnas trygghet och i förlängningen garantierna för att vår suveränitet inte kommer att kränkas av Vladimir Putin.