Det var ”oförsiktigt” enligt justitieministern, och statsministern instämde i självkritiken. Det var tämligen försiktiga uttalanden med tanke på regeringens återkommande budskap att folk borde hålla sig hemma. Försiktigheten förklarade sig när det framkom att statsministern själv ränt runt i Gallerian i Stockholm.
Vid tiden rådde allmänna råd att inte besöka butiker och shoppingcentrum i Stockholm. Samma dag höll statsministern sitt jultal och betonade återigen det personliga ansvaret för smittspridningen. Utan att nämna sitt eget shoppande.
I rent logiskt mening borde hans beteende också betecknas som oförsiktigt. Någon självkritik har i skrivande stund dock inte hörts från statsministern.
Men händelsen berättar mycket mer än att statsministern är oförsiktig. Under hela pandemin har regeringens strategi byggt på statsministerns och övriga statsråds auktoritet i sina uttalanden. Med moraliska tonfall har de regelbundet läxat upp folket.
Tycker man att restriktionerna är ett större problem än smittspridningen så kan man ha överseende med statsministerns julhandlande. Alla har väl varit ute på stan, då kan väl statsminister än också få vara det?
Men då är frågan varför han inte tillåter oss andra att bete oss på samma sätt. Det kan handla om socialdemokratiska reflexer att vilja kontrollera människor. Men handlar sannolikt mer om att de sätter makten främst, och när andra principer får ge vika blottas partiets självmotsägelser. Det som är fel av andra är rätt när de själva gör det. Och när ledningen av landet främst är till för socialdemokratin blir ledarskapet ytligt och symboliskt.
Att statsministern säger en sak och gör en annan blir särskilt provocerande när lokala handlare tvingas vända ut och in på sig själva för att försöka dra nytta av den viktiga mellandagshandeln utan att det ska sticka i ögonen på folk (VT 28/12).
I dagarna kunde vi också läsa i VT om en fördubblad smittspridning i Västervik, Gamleby och Ankarsrum. Sjukvården har blivit alltmer ansträngd i hela landet. Maxkapaciteten är nådd på många håll och krislägesavtal, för att kalla in mer personal att jobba längre, aktiveras i flera regioner. Vårdpersonal vittnar om att de är på gränsen av vad de klarar av och att de dessutom känner sig mer övergivna nu än under vårens mest intensiva period.
Tycker man att smittspridningen är det stora problemet finns alltså skäl att fundera över Löfvens julshopping. Från statsministerns kansli har försvaret varit att besöket var väl planerat och att han inte var i Gallerian för att köpa julklappar. ”Hitta inte på undanflykter”, var statsministerns egna ord för den som minns.
Att inte ens statsministern och justitieministern klarar av att hålla sig till allmänna råd och sina egna uppmaningar, vilket den svenska coronahanteringen bygger på, är ett tecken på att modellen är tämligen funktionslös.
Och hur man än vänder och vrider på saken kommer statsministern inte ifrån det faktum att han som ledare har brutit mot sina egna uppmaningar och uttalanden till folket.
Han har dessutom sagt att hans stora uppgift som statsminister är att leda oss igenom den här krisen. Med hans egen tonvikt vid pandemin kan Löfvens ledarskap inte recenseras på något annat sätt än som ett stort misslyckande.