De ser dock inte ut att kunna användas på Tjustbanan och delar av Stångådalsbanan. Tågen är utrustade och anpassade efter ett modernt signalsystem som ännu inte finns utbyggt för banorna i Sverige. Den processen är både dyr och långsam. Trafikverket har dessutom skjutit upp processen vilket gör att det kan dröja fram till år 2035 innan tågen kan rulla på Tjustbanan.
Att köpa tåg för 2,1 miljarder som inte går att använda under ett decennium synes lite väl slösaktigt. Som ”tur” är finns det en nödlösning, enligt KLT. De fabriksnya tågen kan byggas om så att de går att köras i Tjustbanans trafiksystem. Det skulle enligt KLT:s gissningar kosta några miljoner per tåg. Med 14 tåg blir det några tiotals – kanske 50 – miljoner kronor. Eller mer. En ganska dyr nödlösning.
Ett slöseri på 2,1 miljarder vore dock mer oacceptabelt än ett slöseri på 50 miljoner, så det finns anledning att följa utvecklingen och kontrollera att denna nödlösning verkligen kan utnyttjas samt vad slöseriet slutligen landar på.
Det finns en, för regionen, mer önskvärd utveckling som helt kan undvika slöseri. Det är att regeringen fattar beslut om att snabba på processen för länets järnvägsbanor. Det är dock inte helt givet att regeringen har lust att ta till sig kidnappningsargumentet att skynda på processen bara för att regionen fattat ett våghalsigt investeringsbeslut.
Ett argument som rent sakligt borde ha större hållbarhet är att vår region länge förfördelats när det gäller infrastruktursatsningar. Men trots detta har de regionpolitiker som ansvarat för att påverka de nationella besluten, såsom Harald Hjalmarsson från Västervik, kapitalt misslyckats med att få Trafikverket att prioritera regionen.
Man kan förstå om det sprider sig en viss nervositet bland beslutande regionpolitiker när de under lång tid misslyckas med att få statliga medel till infrastrukturen i länet. Samtidigt som de fattar investeringsbeslut som kallt räknar med att de kommer att lyckas mycket bättre med det i en snar framtid.
En sådan nervositet skulle kunna förklara det förslag som nyligen kom från M och KD i regionen. Nämligen att regionen skulle anställa en person som håller koll infrastrukturfrågorna i Stockholm och fungerar som länets lobbyist i frågan. Nervositeten är dock endast en duglig förklaring, inte en duglig anledning, eftersom förslaget skulle leda till en demokratisk kortslutning.
Vi röstar på politiker som därefter representerar oss i olika sammanhang. Istället för att göra det och själva påverka besluten vill dessa folkvalda politiker nu anställa en lobbyist som påverkar politiken.
Men det är regionpolitikerna själva som bär ansvaret för att vara regionens lobbyist i frågan. Ett ansvar de borde ha utmärkta förutsättningar att sköta med tanke på att regionen har landets svulstigaste egentilldelning av betalda regionråd.
Politiker ska således inte använda medborgarnas mandat och skattemedel till lobbyister. Om pengar och inflytande ska ta vägen via lobbyister vore det enklare om medborgarna istället för att betala skatt till regionen skickade pengarna direkt till valfri Stockholmslobbyist.
Att Kalmar län inte får en proportionerlig del av landets pengar för infrastruktur är ett verkligt problem. Lösningen är vare sig våghalsiga investeringar eller lobbyister. Den enda lösningen på problemet är att regionens ansvariga politiker skaffar sig realistiska strategier och blir bättre på sitt uppdrag.