Det sägs att en tung politiker är det bästa en bygd kan ha, om den vill se stora infrastruktursatsningar på orten. Det hade i sådana fall varit den enda anledningen för länsborna att önska Håkan Juholt som ledare för Socialdemokraterna 2015. Nu saknar emellertid länet politiker av den tyngd som skulle kunna säkerställa särskilda satsningar på Tjustbanan. Dessutom saknar man invånare nog för att motivera omfattande statliga satsningar på järnvägen i Kalmar län.
Åtminstone är det vad Trafikverket anser. I sin så kallade åtgärdsvalsstudie, med mål att staka ut framtiden för trafiken i länet, konstaterar man att antalet pendlare är för lågt för att motivera stora investeringar i järnvägen från Västervik. Regionförbundets vice ordförande Harald Hjalmarsson (M) har förtjänstfullt påpekat att det föreligger något ohederligt bakom kalkylen: Om restiden mellan Västervik och Linköping blev kortare skulle man göra pendlandet till och från Linköping realistiskt, med fler pendlare som följd.
Den stora frågan är hur länet ska reagera på resultatet av den pågående åtgärdsvalsstudien, som presenteras under hösten 2015. Fyra alternativ står till buds: att inte göra något alls, att rusta länets vägar för drygt en miljard kronor för att möjliggöra trafik över hundrastrecket hela vägen till Linköping, att mångmiljardsatsa på länets järnvägar och ansluta dem till den nya höghastighetsbanan som kommer att dras genom Linköping, eller att lägga ned Tjustbanan.
Hjalmarsson tror att nedläggning är vad man landar i, och han beskriver det som den största utmaningen för tågtrafiken under hans tid i politiken.
Trafikverkets slutsats är bara en rekommendation och inte någon dom, det är viktigt att påpeka. Samtidigt kommer utlåtandet att vara vägledande för hur regeringen kommer att se på framtiden för länets järnvägstrafik. Därför bör länet vara berett på det värsta och etablera en strategi för hur man ska förhålla sig till en rekommendation att avveckla Tjust- och Stångedalsbanan.
Frågan är för viktig att träta om och länets partiaktiva bör söka enighet över block- och kommungränserna. Med det konstaterat måste länet enas om att lobba för ett framtidsalternativ för järnvägen som är realistiskt att uppnå.
Med tanke på att länet står inför en situation där man kan vinna något eller förlora allt, torde det förstnämnda vara det enda rationella.
Att driva frågan om ett höghastighetståg till Västervik förblir ett högriskprojekt som kommer få svårt att vinna gehör, inte minst eftersom det finns betydligt mer högljudda krav ute i landet, till exempel på en Norrbottniabana eller höghastighetståg mellan Oslo och Göteborg. Dessutom kvarstår problematiken med att länet då begär fortsatt underhåll av såväl ett väg- som järnvägsnät. Det kommer alltid utgöra en utmaning för ett glesbefolkat län att driva en sådan linje framgångsrikt och även om man skulle lyckas tjata sig till en etappvis upprustning av järnvägen, så skulle hotet bara vara kortsiktigt avblåst.
Därför är en satsning på riksväg 35 till syvende och sist det enda rationella, även om det mest önskvärda givetvis hade varit en snabbtågslösning i anslutning till den nya höghastighetsjärnvägen i Linköping. Men en upprustad riksväg skulle vara ett kostnadseffektivt – och därmed politiskt möjligt – förslag som faktiskt skulle kunna förkorta restiderna och om inte göra pendlandet helt bekymmerslöst, så åtminstone lite mer friktionsfritt för många Tjustbor.
Då kanske det inte blir så farligt, det där livet bortom Tjustbanan.