När en arbetssökande på något sätt bryter mot reglerna för att ha rätt till ersättning från a-kassan ska vederbörande utsättas för så kallade sanktioner. Det är a-kassorna som avgör ifall sanktioner ska tas till i form av varning eller avstängning i ett visst antal dagar. I en ny rapport (23/10) kan dock Riksrevisionen konstatera att det finns stora skillnader mellan a-kassorna i hur ofta ett fel från den arbetssökande faktiskt leder till en sanktion. Hos vissa a-kassor leder över 95 procent av felen till sanktioner, medan det hos andra är mindre än 80 procent.
Det överlägset vanligaste felet som a-kassorna får ta ställning till är att den arbetssökande inte har lämnat in aktivitetsrapporten i tid till Arbetsförmedlingen. Det är i den rapporten som den arbetssökande skriver till exempel vilka jobb som sökts den månaden, vilket i sin tur är ytterligare en förutsättning för att ersättning ska kunna betalas ut. Lagen tillåter dock att en arbetssökande som missat en inlämning eller gjort något annat fel slipper sanktioner, under förutsättning att personen hade godtagbara skäl för det.
Det är just dessa godtagbara skäl som vissa a-kassor bedömer mer generöst än andra. De riktlinjer som finns för bedömningen är vaga, mycket på grund av att de enskilda fallen varierar stort. Men ett godtagbart skäl kan till exempel vara trängande familjeangelägenheter eller tekniska hinder. Det torde dock krävas mycket för att något skäl ska anses vara godtagbart för det vanligaste felet, att inte lämna in aktivitetsrapporten i tid, med tanke på att den arbetssökande har hela fjorton dagar på sig att göra detta varje månad.
A-kassorna själva vill ha tydligare riktlinjer för hur regelverket ska tillämpas, vilket Riksrevisionen också föreslår. Men den stora variationen i hur reglerna tolkas ger anledning att ifrågasätta om det är rimligt att 27 olika, ofta fackligt anknutna, a-kassor över huvud taget ska ha uppdraget att betala ut arbetslöshetsersättning. Det är uppenbart att så många olika aktörer omöjligen kan göra exakt samma bedömning, och för de fackligt anknutna a-kassorna finns ytterligare besvärande faktorer.
Fackförbundens huvudsakliga funktion är att försvara medlemmarnas intressen, och i många fall anser de att detta bland annat görs genom att inta en politisk ståndpunkt. Detta behöver a-kassorna plötsligt bortse ifrån när objektiva bedömningar ska göras, och där ju sanktioner är till medlemmarnas nackdel.
Även om a-kassorna formellt är självständiga organisationer kvarstår de fackliga incitamenten. Vissa klarar av att bortse från detta, men bara det faktum att incitamenten finns där ger anledning att frånta fackförbunden detta myndighetsutövande.
För att alla arbetssökande som tar emot ersättning från a-kassa ska bedömas på samma sätt bör staten ta över ansvaret. Det är också rimligt med tanke på att den huvudsakliga finansieringen är statliga medel, som i dag tar en onödig och riskabel omväg via a-kassorna.