Nationaldagen firas till minne av bland annat 1809 års regeringsform. Genom den grundlagen uppvärderades riksdagen och Sveriges dagar med enväldiga kungar var räknade. Tryckfriheten fick tidigt fäste i landet.
Trots det svenska liberala arvet används liberalism som ett skällsord. Nyligen talade socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) om behovet av att rulla tillbaka marknadsliberalismen i systemet för assistansersättningar (Sveriges Radio 7/10). Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson deklarerade på en pressträff om Vänsterpartiets budgetalternativ att ”Centerpartiet har haft nyliberal lekstuga i statsbudgeten” (21/9).
Det är utan tvekan populärt att såga liberalismen. Ofta reduceras den till att handla om halmdockor. Få benämner sig som ny- eller marknadsliberaler. Därför det enkelt att kritisera de etiketterna. Ingen kommer att rycka ut till de idéernas försvar. Men problemet är inte liberalismen som sådan.
Under de senaste 50 åren har många liberala reformer förändrat Sverige. Grundläggande rättigheter har stärkts i grundlagen. Borgerliga och socialdemokratiska regeringar har skrotat arvs-, gåvo-, förmögenhets- och fastighetsskatter. Den utvecklingen har varit positiv. Socialdemokraternas samhällsbygge förde med sig byråkratisering och exceptionellt höga skatter. Det är knappast någon som saknar att behöva ansöka om tillstånd för att få bygga en friggebod.
Valfriheten som i dag finns i välfärden är en stor vinst för medborgaren. Problemet med den gamla välfärdsstaten var bristen på valfrihet. Det gick inte att välja läkare eller skola. Många upplevde att de bara var ett kugghjul i ett maskineri.
Medborgaren saknade egenmakt. Det var något som den socialdemokratiskt tillsatta Maktutredningen konstaterade år 1990. I den gamla välfärdsstaten hade medborgare inte inflytande över den välfärd som fanns till för dem. Det blev upprinnelsen till de senaste decenniernas valfrihetsreformer.
Givetvis har inte all utveckling varit av godo. Sedan 1990-talet har många offentliga verksamheter börjat drivas efter marknadsmässiga principer, som om de vore privata företag. Offentliga förvaltningar kan inte styras som aktiebolag. Bland annat rätten till personlig assistans har mycket riktigt blivit föremål för fusk. Men samtidigt är det inte liberalt att betala ut skattepengar utan krav och kontroller. Där har borgerligheten stundtals varit naiv och oförmögen att hantera problemen.
För politiker på vänsterkanten är det lätt att sätta en liberal etikett på alla problem. Men det är inte valfriheten som har skapat dagens problem. Staten har misslyckats med att upprätta system för att stävja fusk. Även fria marknader behöver regler.
Lösningen på de problemen är inte att börja rulla tillbaka utvecklingen. De senaste decennierna av liberala reformer har tjänat svenska folket väl. Bakom kritiken mot liberalismen finns inget godtagbart alternativ.