Elizabeth II av England kallade nyligen till krismöte i Buckingham Palace. Orsaken? Hon håller på att förlora ett av sina 16 kungariken.
Från att så sent som i våras ha legat efter med dryga 20 procentenheter, leder plötsligt ja-sidan inför den skotska självständighetsomröstningen den 18 september (Expressen 8/9). Det är Skottlands försteminister och tillika partiledaren för det socialdemokratiska nationalistpartiet Scottish National Party (SNP) Alexander Salmonds förtjänst.
Den 60-årige nationalekonomen är en av de brittiska öarnas mest karismatiska politiker. Efter en svag första insats, anses han ha vunnit en förkrossande seger i den andra tv-sända självständighetsdebatten mot nej-sidans Alistair Darling. Vinsten tände en glöd inom självständighetsrörelsen och brittiska medier har beskrivit deras efterföljande kampanjarbete som ”blitz-likt” – och bombardemanget med argument tycks onekligen ge utdelning.
Opinionsresultaten väcker oro, inte minst inom det brittiska kungahuset. Salmond är ingen vän av monarkin. Under studentåren var han aktiv republikan och vid ett eventuellt ja i självständighetsomröstningen, kan det bli tal om en skotsk republik. Om så, är det knappast otroligt att det är Salmond som ironiskt nog blir vald till ”kung” av Kaledonien, vilket är romarnas gamla namn för de skotska högländerna.
Men vad rör väl oss Skottlands affärer? Särskilt när det även råder brinnande valrörelse i Sverige.
SNP vill närma sig Norden. Skottland skulle ha mer gemensamt med de nordiska länderna efter självständigheten – i egenskap av relativt små länder som lyckats förena välstånd med en välutvecklad välfärdsstat. Det är nämligen den dröm nationalistpartiet när för sitt eget karga kungarike, vid sidan om att exploatera landets väldiga oljetillgångar. Därför säger sig SNP vilja ansöka om en plats i Nordiska rådet.
Erbjudandet om en stärkt nordisk gemenskap kan vid en första anblick tyckas lockande. Tanken är dock förrädisk. Inte minst eftersom det skulle kunna leda till raka motsatsen.
Rådets officiella språk är de skandinaviska. Med Skottland som medlem skulle det talade språket inom rådet dock bli engelska, då det torde vara väl mycket begärt att skottarna ska lära sig de nordiska tungomålen. Inte en så stor sak kan tyckas, men språket är en omistlig del av det som förenar de nordiska länderna och utan det riskerar rådet att reduceras till att bara vara ett internationellt samarbetsorgan bland andra. Det är ingen gynnsam utveckling för den som vill värna nordismen.
Nordens långsiktiga intressen på kontinenten är dessutom Storbritanniens. Tillsammans med Nederländerna utgör våra länder det block som vill att EU:s makt ska begränsas. Det vill säga att unionen i huvudsak ska främja frihandel och respektera medlemsländernas självständighet. Premiärminister David Cameron är blockets ledande talesperson, men utan ett enat Storbritannien blir hans röst allt för svag mot de högljudda krafter som istället vill förvandla unionen till en superstat.
Om de får sin vilja igenom så spelar den skotska självständigheten liten roll, eftersom vi alla kommer att lyda under Bryssel.
Det är alltså inte bara drottningen som har anledning att oroas över framgångarna för vad som tycks vara den blivande kungen av Kaledonien.