Vår tids Churchill. Det kallar Thomas Sowell – nationalekonom och tillika en av världens främsta liberalkonservativa ideologer – Benjamin Netanyahu, Israels nyligen omvalde premiärminister (National review 17/3).
”Bibi”, som premiärministern populärt kallas, lär knappast ha problem med den något ödesmättade jämförelsen – han anses vara mycket mån om att säkra en plats i historien och marknadsför sig gärna som en landsfader. Historisk blev också Netanyahu när han, högst oväntat, besegrade rivalen och motkandidaten Isaac Herzog och hans socialdemokratiska partikoalition ”Sionistalliansen”.
Herzog hade bara något dygn före valet den 17 mars en trygg ledning i opinionen. Det var ett försprång han förvärvat genom att låta valrörelsen kretsa kring – inte den ständigt närvarande palestinska frågan – utan den israeliska vardagen. De israeliska minimilönerna är i ett västerländskt perspektiv låga, men levnadskostnaderna får i högsta grad betraktas som västerländska. Inte minst har bostadspriserna skenat till vad som för många israeler är övermäktigt. Det är hårt att hanka sig fram och löftet om en lättare vardag lockade framförallt många unga urbana israeler till vänstern.
Även om höger–vänster konflikten alltid har varit central i landet, fångades även högerväljare av Herzog. En del för att de inte står ut med den högljudde Bibi, andra har haft svårt att smälta den föregående högerregeringens parlamentariska samarbete med ortodoxa ytterkantspartier likt ”Det judiska hemmet” – det senare har ett stort förklaringsvärde till varför fick den tidigare högerkoalitionen upplöstes under slutet av 2014.
Likväl innebar valet en storseger för det ledande högerpartiet Likud. Bibi har blivit ombedd att bilda ny regering och högern väntas få en stabil majoritet i Knesset. Förklaringen till varför vänstern så plötsligt blev omsprungen finner man i landets andra stora fråga – den existentiella.
Bibi valde, sin vana trogen och till skillnad från sin motståndare, att låta valet bli en fråga om de säkerhetspolitiska hoten mot Israel. Premiärministern vill göra allt att hindra den iranska regimen från att utveckla kärnvapen och fortsatt arbeta för att västvärlden upprätthåller sina sanktioner mot Teheran. Han vägrar dessutom att ge upp fler territorier, släppa fler terrorbrottslingar eller på något vis dela Jerusalem. På valdagen kom också det bud som slutligen fick valvinden att vända – premiärministern lovade israelerna att det inte blir någon palestinsk stat så länge den är i händerna på Hamas.
Bibi lyckades mobilisera sina väljare genom att vädja till deras rädsla, så säger åtminstone hans motståndare. De har nog inte helt och hållet fel, men frågan är om rädslan är obefogad.
Sowells jämförelse mellan den brittiske och israeliske premiärministern bygger på tesen att de båda stått upp mot västerlandets fiender när andra skrattat åt dem. Churchill mot nazismen – Bibi mot den militanta islamismen.
Få israeler lär vilja tillföra sådant syre till sin premiärministers redan upplåsta självbild – men de lär sannolikt erkänna att det ska till en ledare med ”churchillskt” ego om landet ska orka stå pall mot de många krafter i närområdet som, vare sig de har sina rötter i sunni eller shia, när en dröm om att tillintetgöra Israel.