Staten har ett ansvar att gå in med säkerheter och långsiktighet i försvaret, anser ledarskribenten.
Att säkerhetsläget påtagligt försämrats och hoten mot Sverige ökat är inget nytt. Det har kommunicerats tidigare. Men när det görs tydligt, med allvarsord från ledande militärer och politiker blir reaktionerna från vissa håll talande. Det är omoraliskt att gubbarna hetsar om krig. Det är väl onödigt att skrämma barnen. Vänsterdebattören Göran Greider går längst och menar att militärer drömmer om krig, även om de inte säger det högt. Det är väl sånt vänsterdebattörer som Greider tror, får man väl anta, även om de flesta inte säger det högt.
Det är något märkligt med det offentliga samtalet i Sverige. Sällan kan en allvarlig fråga väckas och diskuteras utan att huvuddelen av debatten handlar om tonen eller dolda motiv eller vem som tjänar på att frågan tas på allvar.
När allvarsorden om säkerheten yttras för att få de slumrande att förstå så bemöts de inte med tacksamhet, utan med aggression mot tonen, mot språket, ja mot själva allvaret. Det är ju alltid mer bekvämt att slumra vidare, i trygg förvissning om att ens färdigpaketerade åsiktpaket aldrig behöver förändras.
Krig är ju dumt. Sånt befattar vi oss inte med i Sverige. Och vapen är dumt. Sånt borde vi heller inte ägna oss åt. Det kommer ju ändå aldrig bli krig i Sverige. Vi står liksom över det där.
I de stora omprövningarnas tid är det nästan lite underhållande att bevittna dödsryckningarna i gamla föreställningar för att se hur den mentala omorganiseringen artar sig.
Pubertala ryggmärgsreflexer byts ut mot framtvingade reflektioner och faktiska etiska ställningstaganden, när det visar sig att kriget visst kom till Europa. Och att försvaret av Europa, våra värden och vår livsstil sker i Ukraina. Många, inklusive ledande politiker, försökte fortsätta att blunda, och menade att Sverige inte kan skicka vapen till stridande parter. Vi kan väl skicka hjälmar och sjukvårdstält istället?
Men nu försvarar sig inte Ukraina mot en aggressiv fiende med tält och hjälmar utan med vapensystem. Såsom artellerisystemet Archer från Bofors, stridsfordon 90 från Hägglunds, pansarvärnsvapnet robot 57 från Saab Bofors och ultramodernt kamouflage från Barracuda i Gamleby. Alla världsledande svenska försvarsprodukter som räddar liv och gör skillnad i Ukraina.
Krigen i Ukraina har lärt oss att krig numera bedrivs med drönare. Och påmint oss om att mängden ammunition och vapen alltid är kritiskt för krigets utveckling. Och att det tar tid att ställa om. Ammunitionslagren sinade snabbt i Europa när vi började skeppa ammunition till Ukraina. Det riskerar såväl försämra utfallet av kriget i Ukraina, som vår egen möjlighet att försvara oss på hemmaplan.
Den privata industrin saknar inte vilja och förmåga till snabb omställning. Se bara på hur Barracuda i Gamleby under pandemins kritiska fas ställde om och började producera och leverera miljontals visir och förkläden. En omställning som kunde räknas i timmar och dagar istället för månader och år. Det visar att industrin bär på en stor möjlighet för den framtida beredskapsförsörjningen.
Men det räcker inte med en bevisad förmåga och attityd att ställa om med kort varsel. En avsevärt högre produktionstakt av ammunition och vapensystem fordrar också mycket stora investeringar. Och ett företag kan bara göra de investeringar som krävs om riskerna är rimliga. Att växa organiskt kan alla försvarsföretag göra utan större risker. Men då hinner Ryssland med sin krigsindustri att bomba sönder Ukraina innan försvarsindustrin kommer upp i nödvändiga volymer. Micael Johansson, vd på försvarskoncernen Saab, säger i en intervju med SR att granattillverkningen är på rätt nivåer först om ett till två år.
Här har staten ett ansvar att gå in med säkerheter och långsiktighet. Liksom övriga europeiska stater. Inte minst om världen drabbas av olyckan att åter få en president som heter Trump, och som uppenbarligen hellre umgås med Putin än med Nato.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Och så var det pensionspengarna. Här finns många många miljarder som skulle kunna gå till försvaret av Sverige och Europa. Men som inte gör det för att pensionsjättarna (liksom de politiska riktlinjerna i region Kalmar) envisas med att klassa försvarsindustrin som oetisk eller ohållbar.
Det är dags att pensionspengarna gör nytta, vare sig pengarnas ägare vaket vill se nyttan, eller hellre slumrar vidare för att slippa se.