Den utredning som haft nästan två år på sig att se över systemet för kostnadsutjämning mellan kommuner och landsting har nu presenterat sitt slutbetänkande. Den kostnadsutjämning som omfördelar medel mellan kommuner och landsting beroende på deras behov av service är en del av det kommunala utjämningssystemet. Till skillnad från de andra delarna i systemet finansieras kostnadsutjämningen inte av staten, utan enbart av kommunerna och landstingen.
Som så ofta när det gäller omfattande omfördelningar innehåller kostnadsutjämningen en mängd orättvisor och problem. Utredningen lägger därför fram förslag på åtgärder som skulle göra omfördelningen något mer rättvis, bland annat genom utökad kompensation till glesbygd och ersättning vid minskande antal barn upp till fem år. Kommuner med en liten men gles befolkning får således bättre förutsättningar att driva till exempel skola av hög kvalitet.
Dessvärre gör de mindre förbättringarna inget åt det grundläggande problem som hela utjämningssystemet lider av – den för systemet symboliska men för de enskilda kommunerna substantiella inbetalningen som kommuner med hög skattekraft tvingas göra. Detta trots att staten redan betalar den dominerande andelen bidrag till i vissa fall behövande men också kommuner som tack vare bidrag inte ser till att använda de befintliga medlen effektivt. Detta blir närmast ett straff för välbärgade kommuner, samtidigt som incitamenten för att öka skattekraften, genom bland annat lägre skatt och gynnsamma företagsvillkor, minskar.
Med utredningens förslag på justeringar i kostnadsutjämningssystemet, som alltså helt finansieras av kommunerna, ökar den totala summan omfördelade medel till 11,5 miljarder kronor. Detta bland annat genom att Karlstad och Luleå, två av förslagets stora förlorare, tvingas betala drygt 1 000 kronor mer per invånare.
Om staten i stället hade tagit över ansvaret för att finansiera kostnadsutjämningen hade många kommuner kunnat använda alla sina pengar till gagn för de egna medborgarna. 2018 betalar staten nästan 100 miljarder kronor till hela det kommunala utjämningssystemet. 11,5 miljarder kronor, som kostnadsutjämningen omfattar, i ytterligare kostnader är gott och väl överkomligt för staten att betala. Inte minst med tanke på att regeringens ofinansierade reformer för 2018, däribland höjt barnbidrag, uppgick till 40 miljarder kronor.
Men även om staten hade finansierat hela utjämningssystemet kvarstår problemet att kommuner som tar emot stora summor i bidrag, trots att de inte alltid hämmas av gles bebyggelse och befolkning, saknar incitament att öka sin egen skattekraft. Det finns därför anledning att överväga ett tak för hur stor andel av en kommuns samlade intäkter som får utgöras av bidrag från utjämningsystemet. Det är rimligt att en kommun till en viss gräns klarar av att finansiera den grundläggande service som medborgarna har rätt till. Ett tak skulle också tvinga kommuner att prioritera nödvändigheter framför excesser såsom simhallar och arenor.