Ja, gymnasisternas opinionsbildning för att de skulle få fira sin student började inte så bra. Inlägget blev vida spritt i medierna och renderade färre gillanden än kommentarer om att man borde vara skrivkunnig om man ska ta studenten.
Lyckligtvis har även andra röster kommit fram och på lokal nivå synes studenternas engagemang för sin studentexamen vara konstruktivt och välformulerat. När pandemin och kraven på social distansering ställer till det för studenternas planer är det lätt att förstå deras känslor. Men i sak är varken det faktum att de länge sett fram emot firandet, eller att de ansträngt sig under flera år, skäl för att ett studentfirande ska organiseras och bekostas av det allmänna.
Ett sådant skäl är däremot den kulturbärande och samhällsrelevanta riten. De ritualer som organiseras av samhället och syftar till att överföra individen från en status till en annan brukar kallas övergångsriter. De finns i alla kulturer, såsom vid inträde i vuxenlivet och vid giftermål. De ger individen en ny uppfattning av sig själv och ändrar samtidigt omgivningens syn på individen.
Vi inbillar oss ofta att vi i vår moderna, upplysta och sekulära tid inte behöver riterna. Inget kunde vara mer fel. De utgör en grundläggande beståndsdel i mänskliga kulturer. Vårt behov av övergångsriter försvinner inte bara för att traditionerna eroderar.
Och mycket tyder på att just passagen till vuxenheten är en av de viktigaste övergångarna. Det saknas inte exempel på att barn i vårt samhälle allt senare upplever att de blir vuxna, beter sig som vuxna och betraktas som vuxna. Men alltför sällan kopplas problemen ihop med vår brist på övergångsriter.
Studentexamen är inte optimal som övergångsrit till vuxenvärlden då den inte omfattar alla barn. 18-årsdagen är egentligen ett bättre alternativ, men den lider av bristen på befintliga traditioner. I ett längre perspektiv finns skäl att reflektera över hur vi bör inviga våra barn i vuxenvärlden med utvecklade riter. I ett kortare perspektiv tvingas vi konstatera att studentexamen är det bästa vi har.
Studentritualen är således inte bara för till för studenterna. Det är till för samhället. Utspringet från skolan är symbolen för att de lämnar livet som elev och barn. Mötet med släkt och vänner är bekräftelsen på att även de har en ny syn på individen. Vill man dra den kulturella tolkningen längre är det inte svårt att se hur studentflaken är en uppvisning för att allmänheten ska invigas i förändringen som skett. Och ju högre studenterna låter desto fler nås av budskapet, får man anta.
Ur ett antropologiskt perspektiv kan man till och med förlåta mindre vuxna budskap och beteenden på flaken, då en vanlig beståndsdel i övergångsriter är att individerna inte beter sig på ett vardagligt sätt under själva passagen. Dock förutsätter det att riten avslutas med hemfärd och en mottagning präglat av mer normalt beteende.
Ingredienser som inte synes vara nödvändiga för denna värdefulla rit är däremot stora folksamlingar, alkohol, eller att studenter samlas i drivor efter mottagningarna.
Studenterna får lov att acceptera, på ett vuxet sätt, att firandet inte blir som vanligt i år. Samtidigt behöver samhället inse att det även under pågående pandemi ansvarar för att organisera elevernas inträde i vuxenvärlden. En rit i miniformat är bättre än en uppskjuten eller inställd rit.