Ett barn som har roligt i skolan lär vara en dröm för de flesta föräldrar. Och nog är det rimligt att barn ska tycka det är roligt att vara på den plats som de måste gå till varje dag. Men strävan efter att glädja elever har dessvärre gått betydligt längre än lek på rasterna. Det finns tydliga tecken på att glädjen har getts ett egenvärde även på lektionerna, vilket hämmar elevernas inlärning.
I boken Glädjeparadoxen (Dialogos 2019) och i en debattartikel i SvD (20/5) beskriver forskarna Gabriel Heller Sahlgren och Nima Sanandaji problemet med utvecklingen av den svenska skolan. De visar att när glädje, elevdemokrati och elevledda metoder tar alltför stort utrymme hämmar det direkt kunskapsinhämtningen. Författarna hänvisar till forskning som visar att grundskoleelever i regel inte är mogna att ansvara för sin egen inlärning, och mycket pekar dessutom på att elever inte alls lär sig mer när de har roligt.
Heller Sahlgren och Sanandaji föreslår en ändrad läroplan och centrala slutskrivningar som kräver mer av eleverna. Och något måste onekligen göras.
Att skolans arbetsmetoder inte bygger på vetenskapligt prövade fakta om vad som faktiskt främjar elevers kunskapsinhämtning duger inte. Allt i skolan som kan främja inlärning måste också göra det. Dessvärre pekar utvecklingen i en helt annan riktning.
Ett tydligt exempel är trenden att bygga glasväggar till klassrum. Detta må vara estetiskt tilltalande för vissa, men det innebär ett störningsmoment för eleverna. Liknande motsägelse finns i användandet av datorer och andra digitala hjälpmedel i skolan. Här finns visserligen moment då datorer både underlättar och har ett egenvärde för kunskapsinhämtning. Men utöver det används dessa även när forskningen säger att det hämmar inlärningen för den genomsnittlige eleven.
Många av argumenten för att använda exempelvis datorer genomgående i undervisningen är att elever bör lära sig att hantera störningsmoment, i stället för att isoleras från dem. Och visst är livet långt ifrån störningsfritt, men skolans uppgift är att förmedla kunskap till unga människor.
Skolan ska inte vara en förberedelse för svårigheter som livet erbjuder längre fram – när de flesta dessutom vuxit sig mogna nog att hantera dem. I skolan ska kunskapsinhämtning ske, och metoderna bör vara anpassade efter vad som är bäst för eleverna. Rimligtvis känner elever också en betydligt större trygghet inför att hantera vuxenlivets utmaningar om de bär med sig faktiska kunskaper från skolgången.
Att en vetenskapsbaserad skola kan innebära att färre elever tycker att det är roligt på lektionerna må vara trist. Men förhoppningsvis väcker bättre inlärning i stället ett intresse och en förståelse, som rimligen också är till glädje för eleven.