Ändå är det med sådant hopp som allt fler kommuner hämtar tillbaka ungdomar som vårdas på HVB-hemmen för att i stället placeras i andra lösningar.
Kommunernas motiv är att besparingar behöver ske, vilket i sig är rimligt. En kommun bör alltid sträva efter att inte lägga mer pengar än nödvändigt på HVB-placeringar – och inte heller på någon annan verksamhet. Men när det gäller just HVB, hem för vård eller boende, är det viktigt att inte förbise de placerade barnens vårdbehov i strävan att begränsa kostnaderna. HVB-hemmen finns bland annat för att vi inte ska behöva sätta ungdomar som begått brott i särskilda fängelser, och därför måste de fungera.
De kommuner som i besparingstider plötsligt kommer fram till att ungdomar på HVB-hem kan få en annan, billigare och kommunal typ av vård får därför varningsklockor att ringa. Är det verkligen barnens vårdbehov som orsakat kommunens beslut, eller snarare egna besparingskrav?
En av många kommuner som beslutat att minska placeringarna på HVB-hem är Norrköping. I stället ska ungdomarna placeras i det egna hemmet eller i familjehem. Socialnämndens ordförande förklarar för Norrköpings Tidningar (12/12) att det inte beror på att de externa hemmen brister i kvalitet, tvärtom. I stället hoppas kommunen kunna använda pengarna som sparas på de dyra placeringarna till att anpassa de egna resurserna. Risken är dock överhängande att vissa av ungdomarna kommer att få sämre vård av kommunen. Liknande händer i kommuner som Hylte, Eskilstuna och Västerås.
Anledningen till att privata HVB-hem har möjlighet att erbjuda bättre specialiserad vård är logisk – de kan ta emot placeringar med vissa specifika behov från hela landet. Samma boende skulle inte vara hållbart för en kommun att driva, om där enbart finns ett fåtal barn med samma vårdbehov.
Därmed inte sagt att alla HVB-hem utnyttjar sina resurser för att höja kvaliteten. Som en konsekvens av den ökade invandringen 2015-2016 startades fler än 1 300 HVB-hem för att ta emot ensamkommande unga, enligt Konkurrensverket (2018). Och bland dessa fanns en hel del oseriösa aktörer. Våld har förekommit alltför ofta på landets HVB-hem. Men även kommunerna bör åläggas en del av skulden för bristerna i verksamheten, eftersom många inte tagit sitt ansvar för att följa upp placeringarna av sina invånare och se till att barnen faktiskt får den behandling de behöver (IVO 2018).
Kanske är därför vissa av kommunernas omplaceringar sunda för både ungdomarna och kommunkassan. Besparingspaketen, delvis motiverade av minskade bidrag från staten för mottagande av ensamkommande, kan mycket väl vara del av ett uppvaknande. Det är positivt, om än sent.
HVB-placeringar måste dock ske efter barnens behov, och inte något annat. Den kommun som genom besparingar på en ungdoms HVB-placering får råd med badhusbyggen eller annat som den inte är ålagd att göra, har degraderat vård till förvaring.