Problemet med barn som förs ut ur landet är inget nytt fenomen, tyvärr inte heller den obegripliga handlingsförlamning som länge dominerat det offentliga Sveriges hantering av frågan. Bara i år beräknas 44 barn hittills ha förts ut ur landet mot deras vilja.

Den fingervisning om antalet barn som lämnar landet baseras till stor del på samtal till Nationella stödlinjen för hedersförtryck, som sköts av länsstyrelsen i Östergötland på uppdrag av regeringen. Bara i år har stödlinjen tagit emot samtal från 102 personer som uttryckt oro för en överhängande risk att någon i deras närhet ska föras bort.

”Om jag hade bestraffat min dotter genom att dumpa henne i något land som människor flyr ifrån, så tror jag att vi hade haft helt andra reaktioner än vi har nu.” Så säger Juno Blom, nytillträdd partisekreterare för Liberalerna och mångårigt engagerad i hedersfrågor, i en intervju i SvD (9/9). Hennes exempel vittnar om dubbla måttstockar i hedersfrågan och sveket mot alla de barn och ungdomar som på grund av sin bakgrund kan utsättas för olika former av hedersförtryck – utan att samhället agerar.

Redan för ett decennium sedan gjorde Niklas Orrenius, då journalist på Sydsvenskan, en kartläggning över barn och unga i Skåne som fördes bort och tvingades ingå äktenskap. Sedan dess har hedersfrågan hamnat högre upp på den agenda som den tidigare knappt fanns på. Från att många företrädare dragit sig för att ens lyfta problematiken av rädsla av att bli anklagade för att peka ut människor från vissa länder, så har förståelsen ökat.

Det råder dock fortfarande en kunskapsbrist i frågorna. Och även om det i höstbudgeten satsas 55 miljoner kronor för att öka kompetensen i frågorna kommer åtgärden väl sent. I dag vittnar kommuner om barn under hedersrelaterat förtryck som bokstavligen faller mellan stolarna. Ofta är det i glappet mellan skolan och kommunen som de tappas bort, och förlorar det offentliga kontakten med ett barn så räknas de aldrig in i någon statistik. Men de tomma skolbänkarna vittnar om deras öde, och om en förlorad framtid.

Utöver det för endast 13 procent av Sveriges kommuner statistik över bortförda barn, enligt en kartläggning som Sveriges Radios Ekot gjort (15/2). Bara en tredjedel av kommunerna har en handlingsplan för att hantera hedersförtryck. Därtill saknas det fortfarande en nationell sådan för att förhindra att fler barn försvinner.

I över tio år har det alltså varit känt att barn ofrivilligt förs ut ur landet. Orsakerna varierar, men ofta rör det sig om unga flickor som tvingas in i barnäktenskap. Ändå hanteras frågan alltjämt med slapphet, och lagförslaget om att utfärda reseförbud för barn i riskzonen är fortfarande under beredning.

Resultatet är en långtgående hedersproblematik, där vissa barn och unga framstår som mindre skyddsvärda givet samhällets reaktioner. Framför allt är det ett kvitto på ett samhälle som inte tar hand om sina allra mest utsatta.