Som svar på den ekonomiska krisen efter spridningen av Covid-19 meddelade regeringen i måndags (29/6) att 1 300 nya permanenta utbildningsplatser ska skapas på universitet och högskolor. Dessutom har pengar anslagits motsvarande 1 500 utbildningsplatser för omställning och ”livslångt lärande”, samt 30 miljoner kronor till korta utbildningar.
Satsningen är i viss mån rimlig. Eftersom Sveriges ekonomi sannolikt står inför en strukturomvandling är det bra att de som behöver kan vidareutbilda sig. Arbetslösheten ökar också kraftigt bland unga. Enligt arbetsförmedlingens beräkningar kommer 100 000 ungdomar vara arbetslösa nästa år, vilket närmar sig finanskrisens nivåer (SVT, 1/7). Och nog är det bättre att ungdomarna studerar än att de är sysslolösa. Men att ständigt utöka den högre utbildningen är inte nödvändigtvis bra i längden.
Poängen med universitetsutbildningens utformning är att studenterna ska få en nära kontakt med forskningen inom respektive studiefält. Därför är det institutionernas verksamma forskare som undervisar. Studenterna ska bekanta sig med de allra senaste rönen redan under utbildningen för att sedan omedelbart kunna bygga vidare på dem själva efter examen. Därför är meningen att studenterna ska ha personlig kontakt med lärarna, vilket också är bra för att få hjälp, stöd och stimulans i studierna.
Men eftersom det i dag är så många studenter på kurserna, framför alltsedan Göran Perssons (S) reformer på 90-talet, blir en direkt relation till lärarna omöjlig. Högskolan blir snarare en stor återupprepning av gymnasiet, fast med sämre lärarkontakt då många ämnen har uppemot hundra studenter per föreläsning.
Grundtanken med en expanderad högre utbildning var visserligen inte orimlig. Utbildning är ofta nödvändigt för klassresor och ingen ska behöva hämmas i livet av sina ekonomiska omständigheter. Oavsett vilken bakgrund ens föräldrar har ska man ha lika möjlighet att studera. Därför har vi inga terminsavgifter utan i stället studiestöd och -lån. Men denna princip verkar ha omtolkats som att alla som vill, eller kanske till och med inte vill, studera måste få det. Det märks inte minst i antagningssystemet.
Så länge det finns platser tillgängliga blir den sökande antagen. Det enda som krävs är godkänt betyg i svenska, engelska, matematik samt det ämne man söker. Teoretiskt kan man alltså komma in på en universitetsutbildning med underkänt i alla andra ämnen.
Om Sverige ska fortsätta vara en framstående kunskapsnation måste vi säkra kvaliteten på högre utbildning. Det innebär att vi bör ställa högre krav på studenterna men samtidigt ge dem mer stöd. Efter hand kan högskolan byggas ut igen för att möta framtidens behov, men på kort sikt bör vi snarare minska antalet utbildningsplatser än att öka dem.