Anledningen ska vara att skydda integriteten hos de som smittats, men till priset av oro hos människor som inte får veta om de själva, deras förälder, barn eller syskon bor i ett coronadrabbat hus.
Avvägningen mellan att informera oroliga anhöriga och att säkra integriteten hos en coronasmittad person är långt ifrån enkel. Patientsekretessen kräver att ingen information får spridas som kan avslöja vem som har blivit sjuk. Men om den smittades integritet verkligen skulle röjas av att allmänheten får veta att coronaviruset finns på boendet bedöms på olika sätt.
Ibland annat Arvika gäller den stränga tolkningen – allmänheten får ingen annan information än att viruset sprids öppet i kommunen. Men flera andra kommuner, såsom Filipstad, Kristinehamn och Stockholm, gör den motsatta bedömningen.
Att inte få veta om coronaviruset finns på ett LSS- eller äldreboende skapar frustration. Vissa anhöriga vill ha möjligheten att ta hem sin familjemedlem för att undvika att han eller hon smittas, om viruset skulle upptäckas på boendet.
Det skulle inte nödvändigtvis göra risken för smitta mindre, men det skulle åtminstone befria familjer och enskilda från en tärande ovetskap och handlingsförlamning. Om coronaviruset trots allt har tagit sig in på just de platser vi allra helst ville skydda, då försvinner i mångas ögon poängen med att hålla äldreboenden isolerade.
Bakom kommuners beslut om att inte informera om smittspridning på boenden finns säkerligen också en underliggande tanke om att skydda personalen från anklagelser om att ha spridit smittan. Men i ovissheten uppstår i stället ryktesspridning. Och i en artikel i DN (21/5) berättas om hur människor söker sig till dödsannonserna för att få veta var de som har dött bodde.
Ingen kommun vill anklagas för att bryta mot patientsekretessen, men i det här fallet finns ingen uppenbar tolkning, enligt Socialstyrelsen. Med tanke på den oro och ryktesspridning som riskerar att uppstå är det anmärkningsvärt att så många kommuner reflexmässigt ändå väljer att inte vara öppna med informationen. Samma hemlighållande förekom till exempel när flera kommuner i Södermanland vägrade lämna ut statistik om coronavirusets spridning.
Under en kris är det svårt att veta vilka beslut som så småningom visar sig vara de rätta. Det kan kännas lockande att göra stränga tolkningar av vissa regler, men under den speciella situation som nu råder måste beslutsfattares perspektiv vara större.
Vi måste undvika ett nationellt trauma, och då är allmän ovisshet om riskerna för egen och anhörigas hälsa inte rätt väg. De beslut som fattas nu måste tåla granskning i efterhand. När avvägningarna är svåra bör öppenhet och transparens, inte tystnad, vara det reflexmässiga beslutet.