En 35-årig man i Uppsala dömdes nyligen till två år och tre månaders fängelse för utnyttjande av barn för sexuell posering samt grovt barnpornografibrott, UNT (28/7). Detta var inte första gången, inte ens andra eller tredje, utan femte gången. Mannen dömdes för liknande brott till tre års fängelse år 2012, tre månaders fängelse år 2014, två års fängelse år 2016, samt till två månaders fängelse år 2018. Det finns alltså goda skäl att misstänka att det heller inte blir den sista gången.
I dag finns inte livstids fängelse i straffskalan för den typen av brott som mannen blivit dömd för. Livstid kan dömas ut till allvarliga brott som exempelvis mord, människorov eller grov mordbrand. Det finns även möjlighet att vid allvarlig psykisk störning döma en brottsling till rättspsykiatrisk vård som inte är tidsbestämd.
Många tycker nog att pedofili borde straffas hårdare. Men det som skaver än mer är att någon upprepade gånger kan bli dömd för sexualbrott mot barn och sedan fortsätta att begå brott av samma typ när straffet är avtjänat. Helt enkelt för att vi inte har någon lösning för de brottslingar som begått andra brott än mord och som inte lider av en allvarlig psykisk störning, oavsett hur farliga de än är eller hur återfallsbenägna de än är.
Hur skyddar vi våra barn från det?
Ser man på andra länder som Tyskland eller Norge har domstolarna där möjlighet att döma ut förvaring som påföljd. Detta gör exempelvis att Norge kommer kunna behålla Anders Breivik i fängelse även efter att han har avtjänat straffet på 21 års fängelse för sitt terrordåd. Så länge han bedöms vara en fara för allmänheten kan domstol besluta att förlänga hans straff med fem år i taget.
Justitieutskottet ville i juni tillsätta en utredning om förvar av samhällsfarliga brottslingar, något SD, M och L motionerat om. S, V, MP och C röstade dock ned detta förslag i riksdagen. Johan Forssell (M) ställde i april i en skriftlig fråga till justitieminister Morgan Johansson (S) för att få svar på hur regeringen ställer sig i frågan.
Svaret från justitieministern är att de åtgärder som regeringen vidtagit för att förhindra återfall i brott räcker. Det är åtgärder som att begränsa möjligheten att låta tidigare påföljd omfatta ytterligare brott och att villkorlig frigivning ska begränsas för de som inte deltar i vård under strafftiden. Bra åtgärder i sig, men hur något av detta ska hindra kedjepedofilen från Uppsala att återfalla en sjätte gång är oklart.
Justitieministern har dock rätt i att det svenska påföljdssystemet bygger på att en gärningsman ska straffas utifrån allvaret i den begångna gärningen, inte vad personen kan komma att göra. Men det är ju precis det som är problemet och som det är dags att ändra på.