Caroline Andersson gick nyligen (3/10) ut med sin berättelse i Lärarförbundets tidning Läraren för att synliggöra det våld som alltför många lärare utsätts för. Själv kunde Caroline hantera situationen eftersom hon tidigare har arbetat med utåtagerande ungdomar inom psykiatri och ungdomsvård. I det senare fallet lärde hon sig också självförsvar. Hon var alltså bättre rustad än många av sina kollegor.
Ändå har övergreppet satt spår och hon har bland annat drabbats av flera panikångestattacker. Försöken att återgå till arbetet försvåras av att eleven fortfarande går kvar i skolan, dock inte längre i hennes klass. Caroline har börjat arbeta hemifrån, eftersom arbetsgivaren inte kan garantera en säker arbetsmiljö.
Tyvärr är hon inte ensam. Läraren har bett Arbetsmiljöverket (8/10) att ta fram siffror över hur många arbetsplatsolyckor med sjukfrånvaro som har orsakats av våld. I grund- och gymnasieskolan har antalet anmälningar under de senaste åren varit mellan 30 och 40 procent fler än i början av 2010-talet.
Samtidigt visar undersökningar gjorda av Lärarförbundet att mer än hälften av lärarna hade utsatts för fysiskt våld minst en gång under 2020. Nästan var tionde lärare uppgav att det skedde minst en gång i veckan. Carolines fall är ett illustrativt exempel på de problem det offentliga Sverige har med att hantera våld mot lärare.
Först och främst saknas det verkningsfulla konsekvenser för antisocialt och våldsamt beteende. Självklart kan inte barn hållas till samma ansvar som vuxna, men vissa handlingar är aldrig acceptabla och vuxenvärlden måste sätta tydliga gränser. Det faktum att eleven inte kan stängas av från skolan skickar i stället signalen att det inte var så farligt. Paradoxalt nog är skolan samtidigt för ”snäll”.
Lärarförbundet har lyft att elever som får särskilt stöd i lågstadiet ofta förlorar det när de går upp till mellanstadiet. Enligt ordföranden Johanna Jaara Åstrand, sker det på oklara grunder eller med motiveringen att eleven ska ”få en chans”. Delvis kan det handla om resursbrist, men det lär också bero på en uppfattning om att det skulle vara stigmatiserande med särskilda åtgärder. Detta trots att eleverna egentligen behöver av stödet. Utan det skapas oro vilket leder till stök, och i värsta fall våld.
Att lärare ska behöva stå ut med hot och våld kan inte accepteras. Förutom de personliga konsekvenserna för dem som drabbas, lär det spä på den redan allvarliga lärarbristen då fler slutar och färre söker sig till yrket. Det skapar också en hotfull miljö för andra elever.
Missriktad välvilja mot både de elever som stökar och som behöver extra hjälp har gjort skolan mer osäker. Det är inte snällt mot någon.