Pisaresultaten 2013 kom kanske inte som en chock, men väl som ett obekvämt uppvaknande – svenska elevers utbildningsresultat sjunker snabbas inom hela OECD. Katastrofen var ett faktum och dåvarande utbildningsminister Jan Björklund (FP) var tvungen att agera.
Bland annat gavs OECD i uppdrag att utvärdera den svenska skolan. Nu är rapporten klar och den presenterades i måndags. Pisa-chefen Anderas Schleichers dom är hård: Sverige har förlorat sin ställning som föredöme för andra länder och det tycks som om den svenska skolan även har förlorat sin själ. Den svenska skolan avviker dessutom från en internationell trend – medan de svenska resultaten sjunker, ökar de i många andra jämförbara länder, likt Tyskland.
Vägen tillbaka mot en föredömlig skola är lång, svår men för den sakens skull inte omöjlig.
Lösningen stavas inte pengar. Det bevisas inte minst genom den dräpande jämförelsen med Kina. Där presterar elever från socioekonomiskt utsatta miljöer betydligt bättre än svenska elever från socioekonomiskt gynnsamma sådana, trots att den svenska skolan förfogar över betydligt mer kapital.
Elevernas problem har således mer med attityd att göra. Svenska elever skyller på allt annat än sig själva och tycks övertygade om att deras resultat beror på medfödda inlärningssvårigheter snarare än bristande inläsning. Det är en slutsats som onekligen för tankarna till den stora diagnostiseringsvågen, där man nästan får leta efter elever som inte påstår sig ha en bokstavskombination. OECD menar att alla elever måste känna att lärarna har höga förväntningar på dem. Eller mer konkret uttryckt: Det måste ställas betydligt högre krav på eleverna och undermåliga resultat kan inte längre förlåtas med dåliga ursäkter.
Inga skolklasser kan emellertid utvecklas till det bättre utan lärare förmögna att lära och leda eleverna. Schleichers redogörelse vittnar om en lärarkår i förfall. Därför är inte lösningen fler lärare, som en del svenska riksdagspartier gärna vill låta påskina, utan bättre sådana.
OECD konstaterar att den svenska skolan måste rekrytera de allra bästa och se till att de stannar där. Här lyfts löneökningar som avgörande, men inte minst möjligheter till individuell lönesättning och fler karriärsteg – det måste löna sig att vara en begåvad lärare.
Men inte heller här är pengar hela svaret. Schleicher menar att lärarutbildningen måste stärkas. Läraryrket är i dag vare sig välansett eller respekterat och det måste ändras om krisen ska kunna lösas. Ett första steg är minska antalet lärarhögskolor för att i stället satsa på ett fåtal lärosäten, som kan erbjuda en utbildning värd namnet.
För redan etablerade lärare anser man att personalpolitiken bör förändras i grunden. Fortbildning är i dag en fråga om personligt intresse. Svenska lärare är mycket ensamma i sin roll och får sällan samarbeta med andra eller utveckla undervisningen tillsammans med sina kollegor. Det är kort sagt svårt att upprätthålla moralen som lärare, även om det är kallet för att utbilda som får en att gå till jobbet.
Regeringen ger nu i uppdrag åt sin skolkommission att utarbeta reformer för skolan baserade på rapporten. Dessa ska presenteras senast i januari 2017. Den som hoppas på förändring får alltså vänta.
En sak är dock säker: Inser inte regeringen att skolans bättring ligger i att ställa betydligt hårdare krav på eleverna, att det i sin tur kräver en elitistisk lärarutbildning och en lärarkarriär där man vinner på att vara bildad och att utbilda sina elever bättre än andra, tar den inte utbildningskrisen på allvar.