Granbarkborrens härjningar i Sveriges skogar kostar numera miljarder och Kalmar län är allra värst utsatt. Insekten borrar sig in i träden och förstör kvalitet och värde på virket. I första hand angrips liggande träd. Men när insekterna förökar sig explosionsartat angrips och dödas även friska träd. Ett problem som har ökat kraftigt de senaste åren.
Många skogsägare känner frustration och sorg när de ser delar av sin fullvuxna skog, som vårdats av generationer och nu ska ge avkastning, dö av insektens härjningar. Det enda botemedlet är att tålmodigt inventera sin skog under sommaren och plocka bort de träd som angripits. Därefter gäller det också att forsla ut virket ur skogen vid rätt tillfälle. På så sätt kan man hindra granbarkborrens framfart, så att den på sikt minskar i området.
Den här metoden är inte bara vad som rekommenderas av den statliga myndigheten Skogsstyrelsen. Skogsägarna är dessutom skyldiga enligt lag att agera för att minska skadedjurens spridning. Stormfälld skog ska tas om hand och fällda träd ska vid rätt tid transporteras ut ur skogen.
Men tyvärr räcker det inte alltid med att skogsägarna kämpar i sin egen skog för att få bort barkborrarna. Det gäller i synnerhet de som har marker i närheten av de statliga naturreservaten, som Länsstyrelserna ansvarar för. Ty samtidigt som de privata skogsägarna är skyldiga att få bort angripna träd så har Länsstyrelserna ofta i uppdrag att låta dem stå kvar. Medan skogsbönderna sliter för att få bort skadedjuren så odlar staten granbarkborre.
Att granbarkborrarna ökar och sprider sig till närområdet om de inte motarbetas bekräftas av lagstiftningens krav på bortforsling, liksom av Skogsstyrelsens råd på området. Dessutom säger Naturvårdsverket att enskilda skogsägare kan få stora problem när insekterna sprider sig från näraliggande reservat.
För att förstå problemet behöver man således inte lyssna på alla de privata skogsägare som vittnar om hur angreppen ökar i närheten av naturreservaten, om man inte vill.
Det är uppenbart att de privata ägarna får ta kostnaden för att de gemensamma naturreservatens agerande. Det finns alltså en tydlig konflikten mellan den ekonomiska skogsbruket och passiviteten i vården av naturskog. Trots det så vill sällan Länsstyrelserna medge konflikten.
Länsstyrelserna är bundna till naturreservatens skötselplaner, där de ofta är förhindrade att ta ned angripna träd, men kan arbeta med andra verktyg för att försöka möta problemet med barkborrarna. Men allt för ofta har de hävdat att problemet med granbarkborrar inte alls sprider sig från naturreservat till omgivningen.
Därför var det glädjande när Landshövdingen i en debattartikel äntligen medgav problemet med spridning och menade att Länsstyrelsen tog det på fullaste allvar (VT 2/9). Men det var en glädje som inte varade länge.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson besökte nyligen drabbade områden i länet och meddelade att anslagen för att bekämpa granbarkborren bör ökas och instruktionerna att ta bort träd i naturreservat bör förtydligas.
Kort efteråt kommenterar en ansvarig förvaltare på Länsstyrelsen återigen att ”det finns inget som tyder på att det skulle vara större risk att drabbas av granbarkborre kring ett naturreservat” (SVT 7/10).
Länsstyrelsens försvarsreflexer visar varför det behövs tydligare instruktioner från lagstiftaren.
Ledare