Så förklarade socialminister Lena Hallengren (S) beslutet att från 1 april begränsa mängden läkemedel som en person får hämta ut. Det är en rimlig åtgärd, men de tomma hyllorna som redan lämnat många behövande utan läkemedel hade kunnat undvikas om vi bara hade haft ordentliga beredskapslager.
Möjligen kan vi med restriktioner klara oss undan läkemedelsbrist den här gången, men det är i vilket fall en farlig chansning. Inte minst sedan Indien och fler andra länder stoppat sin export av många läkemedel, såsom paracetamol och olika antibiotika.
Det är heller ingen nyhet att vi har tappat vår lagerhållning av både läkemedel och livsmedel. Beredskapslagren började avvecklas under 1990-talet. Och när apoteksmonopolet avskaffades 2009 lades aldrig ansvaret för läkemedelsförsörjning över på företagen eller någon myndighet. Bara de senaste två åren har såväl Riksrevisionen (15/3-2018) som Totalförsvarets forskningsinstitut (18/1-2019) i analyser påpekat att regeringen behöver ta tag i frågan och se till att nya lager byggs upp.
Problemet med nuvarande system utan ordentlig lagerhållning är att nästan alla färdiga varor, exempelvis mediciner, finns på vägarna i transporter. Ur affärssynpunkt är det också fullt rimligt att inte hålla kapital i stora lager, men staten får inte använda samma logik, vilket på senare tid har skett. Intresset av att lagra viktiga varor för säkerhets skull måste regeringen se till att värna. Så om transporterna skulle stoppas, eller köpmönstret plötsligt ändras, finns det ändå strategiskt viktiga mediciner och mat att ta av.
Det är knappast så att insikten och ambitionerna har varit helt bortblåsta från Regeringskansliet. Men de har varit otillräckliga, och kommit för sent. En stor del av den allvarliga krisens karaktär är just att den kommer oanmäld. Därför är det nu en klen tröst att regeringen planerade att inkludera försörjningsberedskap i den totalförsvarspolitiska propositionen för 2021-2025. Att på det sättet planera in arbetet i framtida åtgärder kan bara den som redan har ett lager göra. Men den som står utan gör bäst i att börja omedelbart, utan tid att förlora. Nu står vi i stället i en kris med åratal av förlorad tid bakom oss.
När den insikten väl blir tydlig väljer vissa att lägga skulden på avregleringen av apoteksmonopolet. Men det är knappast de nya apoteksföretagens fel att regeringarna sedan 2009 inte flyttade ansvaret för läkemedelsförsörjning till någon annan. Om monopolet hade varit kvar hade vi möjligen haft ett större lager. Men det hade troligen också varit större trängsel och panik på apoteken, till följd av sämre tillgänglighet och kortare öppettider.
Det vore så dags nu att ta tag i frågan om lagring av både läkemedel och livsmedel. Då kan vi säkra tillgången under nästa kris.