Liberalernas partiledare Johan Pehrson (L) kunde pusta ut efter valet. Tillsammans med skiftet i regeringsfrågan kan partiledaren ha varit en av anledningarna till att partiet klarade riksdagsspärren. Deras nya position kan innebära möjligheter, men då gäller det att välja sina strider, tror ledarskribenten.
Men även om det bytet kan ha varit nödvändigt för att nå ut, är det sannolikt inte en tillräcklig förklaring till att de klarade sig kvar i riksdagen.
Genom att gå från vänsterblocket till högerblocket, skapades ett nytt realistiskt regeringsalternativ för väljarna. Och på relativt kort tid under andra halvan av mandatperioden växte det fram en samsyn inom högerblocket på ett antal viktiga sakpolitiska områden. Som gjorde att regeringsunderlaget framstod som ett alltmer realistiskt alternativ.
Om man bara ser till Liberalernas förflyttning och valresultatet skulle man i detta läget kunna lockas av att dra slutsatsen att det är tack vare Liberalerna som Ulf Kristersson fått en möjlighet att bilda regering. Det är dock att förringa alternativa orsakssammanhang.
Liberalerna har tvivelsutan med sitt agerande både klarat riksdagsspärren och gjort sig nödvändiga i sin nya konstellation. Men frågan är om de räddat regeringsunderlaget med sin närvaro i riksdagen eller om de klarade riksdagsspärren tack vare sitt blockbyte. Utan att kunna leda något av alternativen i bevis så är det senare inte mer orättvist än det förstnämnda. När väl valdagen närmar sig och borgerliga väljare litar på Liberalerna så kommer stödrösterna närmast per automatik.
Det är detta man behöver ha i åtanke, tillsammans med det faktum att de är minst i regeringsunderlaget, när man betraktar deras förhandlingsposition i de pågående regeringsförhandlingarna. L och SD är varandras motsatser på enskilda områden. Problemet för L är att SD är ett antal gånger större, utan borgerliga stödröster.
Den hårda slutsatsen för Liberalerna är att de måste ge upp en hel serie punkter, för att regeringsförhandlingarna ska lyckas. Det är priset för ett fyraprocentsparti för att få den statsminister de till slut satsade på och för att behålla sin plats i riksdagen. Det kommer att svida i de liberala leden. Men det är smärtor som behöver accepteras om Ulf Kristersson ska bli statsminister.
Men situationen måste inte betraktas som nattsvart ur ett liberalpartistiskt perspektiv. Deras nya position kan även innebära möjligheter. Istället för att sätta sig på tvären i alltför många frågor i regeringsförhandlingarna bör de välja sina strider och få bort de mest intoleranta och rättsosäkra förslagen från SD. Såväl under förhandlingarna som under resten av mandatperioden.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Ur ett borgerligt värderingsperspektiv, men också ur ett strategiskt liberalpartistiskt, vore det önskvärt om en del SD-förslag som inte delas av de borgerliga partierna aldrig kom med i en uppgörelse.
SD kan därefter driva frågorna utanför regeringen och Liberalerna kan ta åt sig äran av att de inte blivit regeringspolitik och samtidigt driva opinion mot förslagen för framtiden.
En sådan position för Liberalerna skulle kunna vara både politiskt som opinionsmässigt gynnsam. De skulle kunna bli den där garanten mot populism och främlingsfientlighet. Den som Annie Lööf försökte bli genom att kidnappa borgerliga väljare och sedan gå till vänster. Vilket såklart inte höll i längden. När mer än hälften av väljarna väljer den ”onda” sidan imploderar det godhetsposerande projektet.
Genom att se saker för vad de är, kavla upp ärmarna och våga smutsa ner sig kan Liberalerna bli som Centerpartiet, fast i verkligheten.