I Juluppropet uppmanar Sveriges kristna ledare medborgarna att skriva under för en ”human migrationspolitik”. Viljan att göra gott kan ingen ta miste på men uppropet kan göra mer skada än nytta.
I uppropet tar debattörerna fasta på åtstramningen av migrationspolitiken som har skett det senaste året. Den sägs att den är ett uttryck för en avhumanisering som påstås växa i samhället.
Uppmaningen har varit effektiv. Hela fyra partiledare har skrivit under uppropet: Annie Lööf (C), Ebba Busch Thor (KD), Jonas Sjöstedt (V) och Gudrun Schyman (FI).
För många troende kristna i landet uppstår dock ett dilemma. Uppropet är långt ifrån att kunna förklara hur allting ska gå ihop.
Antag att Sverige skulle återgå till den generösare migrationspolitik som gällde innan normaliseringen. Att Sverigedemokraterna på mycket kort tid skulle bli landets största parti verkar inte ha föresvävat uppropsmakarna. Det finns något att säga för konsekvensneutralitet vid upprätthållandet av särskilt centrala värden. Men debattörerna vill likväl vandra längs en väg som inte leder dit de vill.
Därtill kommer de sakliga bekymren. Hur skulle det bekostas? Det torde vid det här laget ha uppenbarats för var och en att även invandring har ett pris. Man kan absolut anse att det bör prioriteras men med det kommer också kravet att tala om på bekostnad av vad.
Utöver budgetutrymmet tillkommer den praktiska aspekten. Hur ska det gå till rent fysiskt? Det räcker inte att vi teoretiskt har råd, människor behöver också en faktisk plats att sova på – gärna med tak och väggar. En tusenlapp är inte mycket att sova under. 2015 skickades busslaster med människor iväg norrut med förhoppningen att det skulle ordnas fram platser under resans gång.
Lägenheter som Migrationsverket fick fram för det akuta mottagandet förra året behövs dessutom nu av kommunerna när de som har fått uppehållstillstånd kommunplaceras. Modulboenden har diskuterats som en lösning. Det har också påtalats att det är orealistiskt då det inte finns sådana mängder modulhus tillgängliga att köpa ens om viljan och medlen finns.
Det bör också ifrågasättas varför det skulle vara humant att ta emot människor vi inte kan ta hand om. Det är två väldigt skilda saker. Vi har tagit emot väldigt många – så pass att vi är närmast unika i västvärlden. Kanske är det medmänskliga att göra nu inte att ta emot fler utan att säkerställa att vi kan ta hand om dem som redan är här, oavsett var på jorden de är födda.
Att välkomna människor till ett livslångt utanförskap, i värsta fall ett liv i ett skuggsamhälle vi knappt låtsas om existerar, är inte humant.
Avsikten må vara god bakom uppropet, men utfallet är kontraproduktivt. En politik som faktiskt är human kan inte baseras på god vilja allena utan måste ta i beaktande både vardagens realiteter samt folkviljan.