Svenska kyrkans kyrkohandbok, som anger ordningen för olika gudstjänster, ska förnyas. Det är ingenting konstigt i sig. Handboken ses över med jämna mellanrum, den senaste handboken är från 1986. Men under remissrundan har de föreslagna förändringarna mött hård kritik.
Viktiga kulturinstitutioner så som Svenska Akademien, Kungl. Vitterhetsakademien och Kungl. Musikaliska Akademien har skickat in remissvar angående handboken. Svenska Akademien skriver att Svenska kyrkans förslag ger ett ofärdigt intryck och att den behöver en mycket grundlig språklig genomgång av kompetenta språkgranskare. I remissvaret framhålls att det inte är Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men språket har betydelse för teologin.
I kyrkohandboken föreslås en ny version av Välsignelsen, där prästen läser ”välsignar” i stället för ”välsigne” som i den traditionella versionen. Det är en fundamental skillnad. Den nya versionen innebär ett konstaterande om att herren har välsignat församlingen. En sådan ny version innebär en teologisk ändring där prästen inte lämnar en önskan om att Gud välsignar församlingen, utan konstaterar att så sker. En förändring som är av betydelse då den ger uttryck för en annan syn på den kristna tron.
Vitterhetsakademiens grundläggande syfte är att ta till vara aspekter rörande kulturarvet, språket och teologin. I akademiens remissförslag framhålls att det inte är okomplicerat att utlämna ord som Herre och Fader i sammanhang som ska kommunicera relationen mellan Gud och människor. Akademien skriver också att om man värjer sig mot att beskriva Jesus som man är risken stor att man skjuter hans mänsklighet åt sidan. Poängen med att beskriva Jesus som man handlar inte om att man beskriver honom som man i motsats till kvinna, utan som verklig människa i motsats till ande.
Vitterhetsakademien vänder sig också mot att man vill rensa ut uttryck som ”Herre Gud Sebaot” och framhåller det som direkt olämpligt då Sebaot är hebreiska och man i Nazityskland försökte rensa ut uttrycken av antisemitiska skäl. Det verkar som att man i förslaget till kyrkohandbok gjort allt för att vara inkluderande, men att man missar historiska kontexter.
Musikaliska akademien kritiserar också förändringarna. Vården av det befintliga kulturarvet har inte skett med tillräcklig vetenskaplig och konstnärlig omsorg.
Det präglar hela arbetet. Det är bra att kyrkohandboken uppdateras. Men viljan att vara inkluderande får inte gå ut över det andliga. Gudstjänster är ett levande kulturarv. De bör kontinuerligt förändras, men inte för att passa in i dagens samhälle utan på ett sätt som fungerar även en lång tid framöver. Alla kan göra fel. Men det är hög tid för Svenska kyrkan att göra om arbetet och ta till sig av de viktiga synpunkter som lämnats av kunniga på området.