Att historien behöver skrivas om är något som titt som tätt framhävs när ny forskning presenteras. Så också när det gäller projektet Swedish Women Writers, svenska kvinnliga författare, vid Göteborgs universitet.
Genom projektet har det framkommit nya slutsatser om fem författare verksamma under 1800-talet och tidigt 1900-tal. I boken Swedish Women’s Writing on Export (LIR.Skrifter 2019), som forskningen mynnat i, går att läsa om bland andra Selma Lagerlöfs och Fredrika Bremers litterära framgångar utomlands. De fem kvinnliga författarna var ofta betydligt mer populära i andra länder än deras manliga svenska motsvarigheter.
Det är nog så intressant att få en bild av svenska författares popularitet utomlands – inte minst då de visat sig vara mer eller mindre kioskvältare. Det märkliga är att forskargruppen, ledd av litteraturprofessor Yvonne Leffler, väljer att i intervjuer framhäva kvinnornas framgångar som en kontrast mot männens brist på densamma. Det är inte nödvändigtvis fel i sig att enbart forska om författare av ett visst kön, men blir kvinnornas framgångar verkligen mer intressanta på grund av att många manliga författare, såsom Carl-Jonas Love Almqvist, inte lyckades lika väl i andra länder?
Svensk litteraturhistoria behöver skrivas om med hänsyn till det internationella perspektivet, hävdar Leffler i Sveriges Radio (5/9). Detta eftersom man i dag ofta fokuserar på de författarskap som haft stor betydelse i Sverige. Och visst kan det finnas en poäng i det hon säger, men då handlar det snarare om ett tillägg av nya fakta, och inte om en omskrivning av den befintliga historien. Det går knappast att hävda att det litterära värdet av de kvinnliga författarnas verk blir större bara för att de visat sig vara mer populära än man tidigare trott.
Strävan att framhäva historiska skeenden som tidigare varit mindre omskrivna, vilket bland annat gäller många kvinnor, är positivt och just det som forskning bör ägna sig åt. Det är att bidra till en fullständig bild av det som tidigare skett. Men att kvinnor genom historien har diskriminerats på grund av sitt kön är ingen anledning för forskningen att nu framhäva dem med tonvikt på deras kön. Då är risken i stället att vissa avfärdar forskningen som just ett sätt att ensidigt lyfta kvinnor, och inte betydelsefulla personer.
Verk som Swedish Women’s Writing on Export, och även nyutkomna Märkvärdiga svenska kvinnor (Albert Bonniers Förlag 2019) av litteraturprofessorn Lisbeth Larsson, gör därför bäst i att vara försiktiga med vad de gör anspråk på. Är det först och främst att framhäva människor av ett visst kön, och vilka förväntningar skapar sådana ingångar hos läsaren?
Skulle Lefflers projekt till exempel ha både större och rimligare anspråk om det helt enkelt handlade om fem svenska författares framgångar utomlands? En bok om enbart kvinnor behöver inte nödvändigtvis varsla om deras kön på omslaget.