Men vi får inte låta stora problem som de sjunkande kunskapsnivåerna i svensk skola hamna i skymundan till förmån för organisatoriska frågor.
Genom att skärpa bestämmelser i skollagen ska det bli enklare att stänga skolor med återkommande brister. ”Att driva skola i Sverige innebär att förvalta samhällets förtroende. Det ska endast seriösa aktörer som håller hög kvalitet tillåtas göra,” kommenterade utbildningsminister Anna Ekström (S) på en presskonferens (11/9).
Många kommuner tar dock redan saken i egna händer. En färsk enkät från Sveriges Radio (22/9) visar att allt fler kommuner stänger befintliga eller bygger nya skolor för att minska segregationen. Bara de senaste tio åren har sextio kommuner vidtagit den typen av åtgärder. I somras tog exempelvis Linköpings kommun beslutet att stänga högstadiet på Skäggetorpsskolan, med motiveringen att eleverna skulle nå bättre resultat om de gick tillsammans med fler elever med svenska som modersmål. I Borås, som stängde Norrbyskolan redan 2011, har dock segregationen ökat sedan dess.
Ibland är det helt nödvändigt att stänga dysfunktionella skolor, segregerade eller ej. Men precis som den eviga frågan om huruvida skolan ska vara statlig eller kommunal har organisatoriska avvägningar en tendens att ta över diskussionen. Precis som det tvistas om kommunalt eller statligt huvudmannaskap, fristående eller kommunala aktörer, riskerar frågan om när det är rätt att stänga ned skolor att köra fast, snarare än att leda till konstruktiva lösningar. En segregerad skola innebär inte heller per definition ett problem. Det problematiska är om skolan brister i kvalitet eller studiero.
Likaså blir det ensidigt att göra nedläggning av skolor till enbart en fråga om oseriösa aktörer. Sviktande elevunderlag eller bristande kvalitet kan också vara skäl att stänga skolor.
När det kommer till skolsegregation är det ofta en konsekvens av en redan befintlig boendesegregation. Bristande elevunderlag kan också drabba skolor hårt, även om de andra omständigheterna är till skolans fördel. Vissa, i synnerhet fristående, skolor startas med en stark pedagogisk idé. Andra för att kommunen märker av ett växande elevunderlag. Vilka skolor som levererar god undervisning och nöjda elever och lärare är helt enkelt den viktigaste frågan.
Det centrala måste vara att skolorna är bra, inte vem som driver eller äger dem. Att ändra i organisationen kan vara lösningen, men så behöver det inte vara. Det behövs en skolpolitik där kunskap står i fokus, och där lärare har tid att vara lärare med allt vad det innebär – att ta itu med elever som är besvärliga, motivera de som inte hänger med och sporra de som är högpresterande. Då behöver de få tid och verktyg att ägna sig åt just lärande. Framför allt kräver det att politiker ägnar mer tid åt hur vi förbättrar svensk skola, och mindre åt hur vi organiserar den.