Kommunens kulturmiljöprogram ska värna värdefulla miljöer. Men ibland hamnar ambitionerna snett och kan påverka utvecklingsmöjligheterna på landsbygden, menar ledarskribenten.
Det är också denna del kommunen ber oss om att bidra till. Det finns mycket kunskap ute bland invånare som är engagerade i hembygden. Ödmjukt ber kommunen oss alla att bidra med kunskap som kan vara värdefull. Fram till och med denna helg går det att lämna synpunkter på faktadelen av programmet.
Vad kommunen inte ber oss om – än så länge – är att kommentera den mer infekterade frågan om hur programmet påverkar utvecklingsmöjligheterna i hembygden. Här finns reella konflikter, där kommunen i sina beslut emellanåt hamnat snett. Som när man gladeligen släpper fram ett höghus av oklar karaktär i Västerviks mest centrala och värdefulla kulturmiljöer, medan enskilda husägare i glesbygd inte får bygga om farstutrappan. Konflikterna är inte alltid lätta att hantera, och exemplen visar på vikten av att kommunen har ett genomtänkt förhållningssätt.
Utan ett sådant förhållningssätt uppstår risker åt olika håll. Å ena sidan riskerar värdefulla miljöer gå förlorade, å andra sidan riskeras utveckling och äganderätt. Man riskerar att antingen hamna i ett alltför fyrkantigt tjänstemannastyre eller i godtyckliga politikerbeslut.
Vad man kan konstatera är att kulturmiljöprogrammet i denna form inte ger mycket till vägledning. Programhandlingen är en tjänstemannaprodukt, som till sin natur tar hänsyn till kulturmiljön. Och ingenting annat.
Men i beslutsfattande måste olika värden balanseras. Och i den balansen måste man konstatera att bara för att kulturmiljöer är värdefulla betyder det inte att alla är lika värdefulla. Ålder och hur unika de är har betydelse. I balanseringen av olika värden behöver man också väga hur enskilda människor påverkas. Större hänsyn bör tas till enskilda invånares behov, än storföretagens viljor. Vidare behöver äganderätten vägas in, där privatägda fastigheter behandlas mer tillåtande än de som är allmänna. Särskilt vid nyare bebyggelse där ägarna inte känt till eventuella begränsningar när de köpt fastigheten.
Det må vara klokt att separera programmets kunskapsdel och dess tämligen övergripande riktlinjer, ifrån det politiska förhållningssättet. Men därmed blir konflikterna inte lösta genom att fastställa programmet. De har bara skjutits på framtiden.
I programmet står att ”områdena och deras byggnader får förändras, men inte förvanskas.” Vad betyder det i praktiken?
Vidare fastställs att det är önskvärt att detaljplan eller områdesbestämmelser upprättas för alla kärnområden med kulturhistoriska värden. Är syftet med dessa detaljplaner att göra det svårare för politikerna att fatta tillåtande beslut om bygglov?
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Även utan nya detaljplaner fastslår kulturmiljöprogrammet att alla byggnader i utpekade områdena omfattas av varsamhetskravet i lagen, så att ”ändringar ska utföras med hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara dess kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden.”
Det är inte det minsta svårt att föreställa sig att kulturmiljöprogrammet blir ett utvecklingsförbud i utpekade områden, i det fall politikerna läser programmet bokstavligt och låter tjänstemännen styra.
Om programmet fastställs så är därför den stora frågan hur våra folkvalda avser använda sig av det i sitt framtida beslutsfattande.