Det var programmet Vetenskapsradion På Djupet som nyligen kunde ”avslöja” att den fått inblick i en dold Facebookgrupp som ”oroar experter”. Att ett av landets största nyhetsmedier väljer att granska ett hundratal privata medborgares politiska engagemang är i sig anmärkningsvärt. Inslaget lyckas inte heller framföra någon substantiell kritik.
Faktumet att gruppen är dold på Facebook, alltså att den bara syns för dess medlemmar, betonas på ett insinuant vis. Men som alla som använt plattformen vet är det närmast standardförfarande för grupper som inte är riktade mot allmänheten och helt enkelt vill bli lämnade i fred. Vilket uppenbarligen tycks ha varit befogat.
Återkommande betonas också att medlemmarna i gruppen använder ett hårt språk. En del inlägg beskrivs rent av ”angripande och aggressiva”, och innehållande ”extrema anklagelser”. Att kräva god ton är som bekant en härskarteknik i tiden. Men slängighet, överdrift och även kraftord är en naturlig del av mänskligt samtal, särskilt i det privata. Vari problemet skulle ligga förblir oklart.
Mest bekymrade verkar dock ”experterna” vara över att gruppmedlemmar driver opinion mot utlandet. De trycker på ambassader, myndigheter och politiker i Europa, och samarbetar dessutom med att översätta texter till andra språk. Något som skulle vara att gå över oroväckande gränser.
James Pamment, docent i strategisk kommunikation, menar i inslaget att det är en sak att försöka påverka svensk politik, men en annan då det gäller svenska intressen utomlands. Det är en orimlig hållning. Dels har olika personer olika uppfattning om vilka Sveriges intressen är. Dels ingår det självfallet i våra medborgerliga fri- och rättigheter att opinionsbilda – även i andra länder. Svenskar har ingen plikt att stå bakom sittande regerings utrikespolitik.
Reportaget tycks vara motiverat av att förhindra desinformation kring covid-19. Bland annat ägnas tid åt att förklara att vissa artiklar i utländska tidningar där medlemmar intervjuas eller själva har skrivit, innehåller felaktiga påståenden. James Pamment hävdar till och med att vissa utländska journalister, som hänvisar till gruppens medlemmar, hellre vill ha en bra ”story” om Sverige än att skriva balanserat och att granska källor.
Desinformation är ett högst verkligt problem. Men det går inte alltid att dra en hård linje i politiken mellan ”fakta” och ”åsikter”. Även olika uppfattningar om hur verkligheten ser ut hör till det politiska samtalet, vilket exempelvis debatterna om fängelsestraff och katederundervisning bevisar. I ett fritt samhälle måste det gå att ifrågasätta vedertagna sanningar utan att misstänkliggöras – även om det riskerar att skada Sverigebilden.