Stormen Gudrun kan ha haft en avgörande inverkan på riksdagsvalet 2006, i alla fall enligt en ny avhandling från statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Studien pekar på att den socialdemokratiska regeringens bristfälliga hantering av tsunamikatastrofen 2004 och stormen Gudrun 2005 kan ha bidragit till väljarrörelsen från Socialdemokraterna till Alliansen.
Genom att jämföra de kommuner som stormen Gudrun slog hårdast mot med sådana som inte drabbades alls framträdde ett mönster. I de drabbade kommunerna sjönk popularitet för Socialdemokraterna parallellt med att den steg för Moderaterna redan innan Alliansen format en gemensam agenda.
”Vi måste fundera kring hur pass mycket man faktiskt kan tillskriva formandet av Alliansen och deras gemensamma agenda som förklaringen till dess seger i valet 2006”, förklarade avhandlingens författare. Det är en fundering som bör tas med en rejäl grabbnäve salt. Att borgerligheten enades i ett valsamarbete var avgörande för utfallet av valet. Ett regeringsskifte kräver ett regeringsalternativ.
Bortom försöken från Uppsala universitet att nå genom mediebruset finns dock intressanta slutsatser i avhandlingen. Summeringen är att reaktionerna efter tsunamikatastrofen och stormen Gudrun visar att den genomsnittliga svenska väljaren har höga förväntningar på krishanteringen. Hur katastrofer hanteras av staten utvärderas av väljarna och kan påverka valet. Att vara väl förberedd på kriser bör därför ligga i varje regeringens intresse.
Kanske låter det också självklart – att ha krisberedskap. Men det är något som flera regeringar har missat och fått betala priset för. Att Alliansregeringen fortsatte nedmonteringen av Försvarsmakten där Socialdemokraterna slutade skadade särskilt förtroendet för Moderaterna. Den sittande rödgröna regeringen kan också få betala ett pris på valdagen för att det är mycket prat men lite verkstad när det gäller det militära och civila försvaret. Exempelvis är de rödgrönas senaste satsning på totalförsvaret inte större än att den hjälpligt lär räcka till sandsäckar åt landets kommuner.
Hur kan då begåvande människor i regeringsställning fortsätta att göra om föregångarnas misstag? Troligen beror det på att krisberedskap inte saknas förrän det behövs, varken av politiker med budgetansvar eller av väljare.
Återkommande publiceras listor som rankar väljarnas viktigaste frågor, men där brukar inte krisberedskap få plats. Men det är med försvaret som med telefonlinjen till SOS – när det smäller ska det fungera. Fram tills att det blir skarp läge går det dock att spara in på pengar på kris- och katastrofberedskap eller försvaret utan att någon klagar.
Bristande krisberedskap är samtidigt politiskt vågat, det utelämnar en regering till såväl de politiska som faktiska vindarna.