Aldrig tidigare har så många av Kriminalvårdens intagna fått dela cell i häkte och fängelser, rapporterar Sveriges Radio (13/10). Uppemot 1 600 personer tvingas i dag dela cell med andra intagna, vilket påtagligt ökar risken för konflikter i en redan riskfylld miljö. Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren bedömer att det kommer ta flera år innan platsbristen är avhjälpt.
Det är dock inte första gången det slås larm. Senast i somras efter att två morddömda fångar tog två anställda som gisslan på Hällbyanstalten utanför Eskilstuna, varnade Gabriella Lavecchia, förbundsordförande för fackförbundet Seko, för bristerna. Till Dagens Nyheter sade hon att hon inte var förvånad över situationen och att facket under flera år larmat om överbeläggningen på svenska anstalter och riskerna med tillfälliga anställningar (22/7).
Kriminalvård är en av statens mest grundläggande kärnuppgifter. Hur kunde det bli så här?
Skärpta straff och mer resurser till polisen för att utreda brott ökar trycket på andra delar av rättsväsendet. En mer strikt kriminalpolitik leder till fler intagna. Det betyder att en utbyggnad av Kriminalvården måste ske i samma takt, och helst med lite marginal. Från 2017 ökade antalet intagna och 2018 varnade den dåvarande generaldirektören för platsbrist, då myndigheten tidigt såg en ny generation av brottsaktiva som fyllde fängelseplatserna. Varningssignalerna nådde även regeringen och dess ovilja att se till verkligheten har nu skapat en ohållbar situation.
Det är inte första gången platsbrist uppstår. År 2003 saknades 600 platser, enligt en rapport från Statskontoret. Orsaken var att man drog ner för mycket på platserna i slutet av 1990-talet. Men efter att Kriminalvården skakades av fritagningar och rymningar 2004 valde man att återigen satsa på myndigheten. Arbetsmiljön för personalen förbättrades, även om det fanns vissa brister kvar.
Förra året skrev Kriminalvårdens generaldirektör att platsbristen var minst lika akut som den varit under 2004 (DN 21/9–20). Därtill menade han att läget var så pressat att förmågan att klara grunduppdraget var hotat.
Inte mycket är bättre nu ett år senare, men situationen hade kunnat vara det om man gjort nödvändiga investeringar redan när de första signalerna kom. Byggnader ska byggas, upphandlingar ska genomföras och personal ska utbildas – det tar flera år. Här har regeringen brustit och nu ser vi konsekvenserna. För Socialdemokraterna är det särskilt besvärande, när bilden som ett seriöst statsbärande parti bleknar på grund av brister i rättsväsendet.
Det bör vara en självklarhet att skärpta straff och fler häktningar leder till ett större behov av att kunna förvara både misstänkta och dömda. Dessvärre är detta bara ytterligare en i raden av frågor som borde ha hanterats för flera år sedan, men som regeringen har blundat för.