För att komma tillrätta med kriminaliteten är det viktigaste att stärka föräldrar och skolan, så att de sätter tydliga gränser mot kriminalitet och antisocialt beteende. Träna barn och ungdomar i självdisciplin för att kunna stå emot frestelser, provokationer eller grupptryck, skriver ledarskribenten.
Främst, har det hetat, beror kriminalitet på så kallade socioekonomiska faktorer. Ojämlikhet, fattigdom, frånvarande fäder och för få fritidsgårdar pekas återkommande ut som orsaker.
Så har det låtit, kanske främst från politiker och kriminologer åt vänster, men som sällan fått något allvarligare mothugg från andra delar av den politiska skalan. Det har nära nog funnits en svensk konsensus kring kriminalitetens socioekonomiska orsaker. Problemet är bara att den bilden inte har så mycket med verkligheten att göra. Och har man en felaktig bild av orsakerna så hjälper ju inte heller de insatser man i decennier genomfört mot dessa orsaker i form av fördelningspolitik och fritidsgårdar.
Ett exempel är att när invandrare i Brå:s (Brottsförebyggande Rådets) undersökningar visats vara överrepresenterade i viss kriminalitet har detta gärna förklarats med socioekonomiska faktorer. Brå fick i uppdrag av den socialdemokratiska regeringen att undersöka de socioekonomiska orsakerna. Det var bara det att Brå tvingades konstatera att sambandet mellan socioekonomi och kriminalitet var mycket litet.
Istället, beskriver Brå, är faktorer som föräldrarnas uppfostringskompetens, individens umgänge med brottsliga kamrater, bristande impulskontroll och brottstillåtande attityder avsevärt starkare orsaker.
Hoppsan, liksom. Det var kanske inte vad vänstern ville höra. De har hellre lyssnat till sina favoritkriminologer som använt sitt inflytande till att förstärka gällande konsensus och agerat vakthundar för att slå ned på avvikare i debatten.
Man borde lyssnat mer på kriminologer som Per-Olof Wikström, som länge varit något av en doldis i sammanhanget, trots att han är en av Sveriges mest meriterade forskare i ämnet, med en professorstitel i Cambridge. Ja, man borde lyssnat på honom redan i mitten på 1990-talet, då han i ett underlag till justitiedepartementet föreslog ett antal åtgärder såsom att omfördela resurser inom polis, skola och socialtjänst till utsatta områden för att samhället inte skulle förlora kontrollen över dem. Han fick inte gehör för förslagen. Sedan dess har vi förlorat kontrollen över vissa områden.
Wikström vänder sig idag mot beskrivningar om att brottsligheten har många och komplexa orsaker. Han betonar att forskningen konsekvent visar att det är två faktorer som är avgörande för enskilda människors benägenhet att begå brott. Dels den personliga moralen kring brottsliga handlingar. Dels personens impulskontroll.
Fritidsaktiviteter är således högt överskattat som brottspreventiv åtgärd. Förebyggande arbete handlar istället om något så omodernt som moral, värderingar och uppfostran med viss föräldraauktoritet. Man bör således stärka föräldrar och skolan, så att de sätter tydliga gränser mot kriminalitet och antisocialt beteende. Träna barn och ungdomar i självdisciplin för att kunna stå emot frestelser, provokationer eller grupptryck. Och träna dem i socialt samspel, att planera framåt, i ansvarstagande och konsekvensmedvetenhet. Eftersom den institution som är viktigast för att forma människor – familjen – inte i så hög utsträckning ligger under samhällets kontroll så bör man enligt Wikström arbeta med det näst bästa – skolan.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
För att komma till rätta med problem i en akut fas bör samhället ta till de repressiva åtgärder som behövs. Höjd polisnärvaro krävs vid platser där brott ofta begås, för att vi inte ska passera en kritisk gräns där allmänheten inte längre vågar ingripa. I brist på poliser kan tomrummet möjligen fyllas med andra vuxna som representerar samhället. Så länge de aldrig tvekar på att konsekvensutsätta ungdomar som bryter mot lagen eller beter sig på ett socialt oacceptabelt vis, med anmälningar till polis och socialtjänst, dialog med föräldrar eller tillrättavisningar kring acceptabelt beteende.
Wikström påtalar att regelbrott underlättar nya regelbrott. Därför måste man agera tidigt för att inte normer ska luckras upp. Till SvD berättar Stockholmspolisen att det i gängmiljöer går snabbt från lättare kriminalitet till beställningsmord.
För att det brottsbekämpande och brottsförebyggande arbetet i kommunen ska göra någon nytta man behöver politiker och tjänstemän lämna förlegade förklaringsmodeller bakom sig och ta till sig det forskningen säger. Kriminalitet handlar om uppfostran, moral, konsekvenser och självkontroll.