Lagom till Liberalernas riksmöte i helgen kom nya dystra siffror i en opinionsundersökning från Sifo (SvD 19/3). Enligt undersökningen stöds L idag av 2,4 procent av väljarna. Det är farligt lågt. Ligger man inte en bit över tre procent i valrörelsen kommer allmänborgerliga och stödröstande kanske inte att våga lägga sin röst på L.
Partiledningen verkade ha hoppats på att utvecklingen i Ryssland skulle ge en skjuts i opinionen. "Om du vill ha framtidens politik redan idag ska du rösta på Liberalerna", sa partiledaren Nyamko Sabuni när hon talade på riksmötet.
Och visst, det går inte att förneka att Liberalerna har haft rätt i mycket. Som Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson skrev på Twitter: ”Kanske läge att rösta på L ändå. De har haft rätt i alla nu akuta frågor och aldrig släppt dem: Försvaret, Nato, kärnkraften, EU”.
Det är nog den effekten Sabuni hoppas på. Att allmänborgerliga väljare ska komma tillbaka när de minns att Liberalerna faktiskt var det alliansparti som enträget förde upp säkerhetspolitiken på dagordningen. Jan Björklund varnade ju för Ryssland och argumenterade för svensk kärnkraft med säkerhetspolitiska argument. Många minns hans devis att problemet med rysk gas är att den är gas och att den är rysk.
Liberalerna var också partiet som drev frågan om svenskt Natomedlemskap. Maria Leissner fick närmast löpa gatlopp när hon försökte lyfta frågan 1995. Då ansågs åsikten närmast apart. Nu vet vi att det förmodligen hade varit bästa tillfället att gå med.
Men om Putins agerande i Ukraina är ett kvitto för att Liberalerna hela tiden haft rätt i viktiga frågar har det hittills inte gett något utslag i väljarnas förtroende. Undersökningen där partiet fick 2,4 procent gjordes 7-17 mars. Då hade kriget redan hållit på i två veckor, försvarsfrågan prioriterades högt av väljarna och opinionen för Natomedlemskap var starkare än någonsin. Ändå ville väljarna inte komma tillbaka till L.
Det visar att det inte är sakpolitiska ställningstaganden som lett till dagens dåliga siffror. Orsaken är att väljarna inte litar på partiet.
Björklunds sista val 2018 gav partiet 5,7 procent. Raset i opinionen kom tre månader senare, i januari 2019. Tittar man på sammanställningar av partiernas opinionssiffror i olika mätningar över tid, ser man att L i medeltal inte går under 4-procentsspärren förrän i januari 2019, men sedan har partiet inte kommit över den utan i någon enstaka mätning.
Det verkar alltså ha varit januariavtalet som placerade L under riksdagsspärren. När partiet gjorde sig till garant för en socialdemokratisk minoritetsregering uppfattade väljarna det som ett löftesbrott. Och nog var sidbytet lite snabbt. Inte minst det faktum att Björklund dittills hade placerat sig som riktkarl höger i allianssamarbetet gjorde nog att många borgerliga väljare som lagt sin röst på hans parti kände sig förvånade och besvikna.
Nyamko Sabunis uppgift handlar om att övertyga borgerliga väljare om att hennes parti inte kommer bli stödhjul åt ännu en rödgrön regering.