I dag finns det över 50 000 personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Ett av dessa fall uppmärksammades nyligen i SVT:s Uppdrag granskning. Det ger en blixtbelysning, om än av det mer extrema slaget, av hur krångliga en del av utvisningsärendena blir.
Uppdrag granskning berättar om en iranier som kom till Sverige 1987 och fick permanent uppehållstillstånd. Men efter att han begått ett grovt narkotikabrott dömdes mannen 1993 till sju och ett halvt års fängelse och utvisning på livstid. År 1998 släpps han villkorligt och flygs till Iran, men får inte komma in i landet. I stället flygs han tillbaka till Sverige. Och en lång process börjar. Mannen vägrar att frivilligt utvisas. I åratal försöker svenska Polisen få den iranska ambassaden att bekräfta mannens identitet. Men förgäves. Fallet glöms med åren till synes bort. Mannen får under tiden försörjningsstöd från kommunen och tar svartjobb. Nu har det gått 22 år sedan utvisningen skulle ha genomförts.
Som justitieminister Morgan Johansson (S) påtalar i en intervju med Uppdrag granskning är det dock inte ett alternativ att personer som kvarhåller sig länge i Sverige ska belönas med ett uppehållstillstånd. Land skall med lag byggas – inte med undantag. Om det sätts en tidsgräns för hur länge en utvisning kan pågå skulle staten skicka signalen att det lönar sig att inte följa myndigheters beslut. Då skapas incitament för fler att inte samarbeta med svenska myndigheter, gå under jord och vänta tills beslutet kan omprövas.
Tyvärr tål dock inte Johanssons principfasthet en närmare granskning. Den så kallade gymnasielagen låter 9 000 ensamkommande – som i 78 procent av fallen har fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket – stanna i Sverige för att gå på gymnasiet och jobba. Men när det visat sig svårt för männen, som det nästan uteslutande rör sig om, att hitta jobb så föreslår de rödgröna ett nytt undantag. Nyligen föreslogs sänkningar av försörjningskraven.
Det är sådana undantag som har urholkat tilltron till att ett nej till ett uppehållstillstånd verkligen är ett nej. Myndigheterna skickar även motstridiga signaler, i och med att kommuner kan betala ut bidrag till personer som inte har rätt att vara i landet.
Ett av M:s förslag handlar dock om de kommunala bidragen. M vill se en nationell lagstiftning som säger att kommunerna inte ska vara tillåtna att ge ekonomisk hjälp och bidrag till personer som vistas utan tillstånd i landet. Det är ett förslag som borde ha införts för länge sedan. Precis som det om att villkora biståndet. De länder som inte tar emot egna medborgare som utvisas från Sverige ska inte få svenskt bistånd.
Ska ett nej vara ett nej behöver det offentliga Sverige samordna sig. Varken speciallagstiftningar eller bidrag till personer som ska lämna landet bygger förtroende.