I Iran finns en utrett missnöje mot den auktoritära regimen. Men det var först när bensinen ransonerades och priset chockhöjdes som protesterna exploderade. I Kina höjs relativt få röster för demokrati och frihet, men människor protesterar skarpt när kommunistpartiets lakejer av det korrupta slaget förstör det lokala samhället eller hindrar människor i sin vardag.
I Sverige accepterar många ett av världens högsta skattetryck. Men när samma personer upplever att deras föräldrar inte tas om hand eller deras barns behov åsidosätts av skolan så är det något som brister även här.
En god del av fullmäktigedebatten i veckan rörde kommunens förvaltningar som har problem att hålla budget. Barn- och utbildningsförvaltningen begränsar inköp, bemanning och anställningar. I fullmäktige vittnades om att barn i vissa skolor blir lidande när lärarassistenterna minskar i antal. När föräldrar får erfara att lärarassistenter, som är avgörande för barnens skolgång, dras in av ekonomiska skäl så börjar missnöjet att pyra.
Utbildningsförvaltningens kostnadsbegränsningar kan förändras de närmaste månaderna. Men bilden på längre sikt är dyster. I veckan rapporterade SVT att åtta av tio kommuner planerar besparingar inom skola, utbildning och äldreomsorg nästa år. Främst på personalsidan. Kostnaden för invandringen har ökat kraftigt de senaste åren och den statliga ersättningen till kommunerna har på senare tid minskat. En lågkonjunktur som står för dörren kan förvärra det hela. Därtill ger en åldrande befolkning högre kostnader för varje år.
Det mesta talar för att medborgarna kommer att betala mer för mindre service. Missnöjet kommer inte att minska. Istället kommer kraven på att folkvalda motiverar olika kostnader att öka. Som när regionen avser köpa in sig i Kalmar flygplats för 80 miljoner, medan barn i vår kommun står utan lärarassistent.
Allt för ofta framförs inte någon motivering när kostnader ställs mot varandra. Istället hänvisas till ekonomiska teknikaliteter. ”Det alla inte förstår är att det är skillnad på pengar från regionen och från kommunen”, kan det heta. Eller ”det är lätt att missförstå att det rör sig om pengar från olika konton”.
Även om sådana förklaringar är formellt korrekta duger de inte som förklaringar för frustrerade medborgare. Det politiker inte alltid förstår är att pengarna de lägger på allehanda saker kommer från ett och samma konto - medborgarens.
Ingen lokal eller regional politiker kan stå till svars för utformningen av hela det politiska systemet. Men vill de behålla förtroendet behöver de förklara nyttan med varje kostnad i sin del. Ty det handlar på kort sikt om prioriteringar. Och att det alltid finns en alternativkostnad för varje utgift och investering, när pengarna hade kunnat användas mer effektivt någon annanstans. Den alternativkostnaden tenderar att bli större ju längre bort från kärnverksamheten kostnaden ligger.
Kommunen fortsätter förbereda en södra infart för en halv miljard, men har aldrig lyckats motivera nyttan på ett begripligt vis. Kommunföreträdare minglar på inneställen i Stockholm för att göra reklam för Västervik, utan tydlig effekt.
Det missnöje som idag pyr kan snart börja flamma när neddragningarna tar fart. Högre skatter i kombination med sämre välfärd, samt utgifter som av många människor betraktas som onödiga, kan vara en explosiv kombination på det politiska riskkontot.
Ledare