Bakom varje pinne i konkursstatistiken står en eller flera människor som får tillvaron raserad. Elisabet Angelin, familjeföretagare på Öland, berättar för Arbetsmarknadsnytt (16/4) att hon tvingats sätta reseföretaget som hennes morfar startade i konkurs på grund av coronaviruset.
Året 2020 började på topp. Men i mars började kunderna boka av sina resor. Kunder skulle återbetalas, samtidigt som det var svårt att få tillbaka pengar från hotell och flygbolag. Regeringens korttidspermitteringar räckte inte och banken ställde för höga villkor. Till slut var konkurs enda alternativet.
Det är värdefullt att företagare talar högt om sina erfarenheter av konkurs. I den högst läsvärda boken Krisen från 2014 beskriver IT-entreprenören Björn Flintberg om sitt företags uppgång och fall. Han beskriver främst de mänskliga sidorna av företagande i kris, och illustrerar tydligt hur ensam företagaren är när allt kommer omkring. Men han bidrar också till hopp, och visar att livet inte tar slut av en konkurs även om det ofta känns så när den närmar sig.
Flintberg försöker också, med rätta, att få oss att tala mer om konkurser. Samhället talar hela tiden om innovationer, företagsamhet och tillväxt. Men nästa aldrig om konkurs, som är en lika naturlig del av det ekonomiska kretsloppet. Många av våra stjärnentreprenörer har en eller flera misslyckade satsningar bakom sig. Men tystnaden och stigmat kring konkurser, liksom bristen på stöd under och efter en konkurs, leder till att Sverige förlorar tusentals företagare varje år.
I Flintbergs fall slutade det med att verksamheten upphörde. Material såldes och kompetensen som byggts upp spreds till andra företag. Till samhällets vinst och företagarens förlust.
Men exemplet med Elisabet i Borgholm visar också att en konkurs inte måste innebära slutet för verksamheten. Hon ska försöka starta om företaget när reserestriktionerna hävs. Finns det en bärkraft i företaget på marknaden så finns det möjligheter till att starta upp på nytt.
Just detta argumenterar advokaten och konkursförvaltaren Morgan Hallén för. I ett viktigt debattinlägg (DI 2/14) visar han att regeringens åtgärder är otillräckliga för landets ägare av små och mellanstora företag. Företagare har en hög arbetsmoral och sitter ofta med privata investeringar och borgensåtaganden. De kommer därför att kämpa till sista blodsdroppen. Det riskerar att leda till att en hel generation av företagare slås ut, enligt Hallén. Istället lyfter han värdet av tidig företagsrekonstruktion eller konkurs, vilka rätt använda kan leda till att verksamheten och organisationen överlever. Och många gånger kan företagaren fortsätta att verka som ledare och ägare.
Det är ingen drömsits för företagare att tvingas välja mellan konkurs och att driva företaget vidare med nya lån. Särskilt inte när båda alternativen innebär ett personligt betalningsansvar för skulderna. Men det gäller att se rationellt på olika alternativ och att konkurs inte alltid är sämsta alternativet.
I det korta förloppet är det regeringen som har makten över företagarnas framtid. I ett längre perspektiv bör krisen vara en katalysator till att förändra synen på konkurs, företagande och företagares skyddsnät. Att de som tar stora risker för att skapa allas vårt välstånd inte behandlas bättre är skamligt.