Vi i länet drar in pengar till statskassan genom arbetsgivaravgifter, statlig inkomstskatt och bolagsskatt. Men vi får en tiondel tillbaka, i förhållande till vår storlek och ekonomi, jämfört med resten av landet.
Men för den rikspolitiker som vill blunda för orättvisan och tänka att allt är i sin ordning finns det snuttefiltar att ta till. Dels den eviga ”sanningen” att infrastrukturen ska prioriteras i de regioner med högst tillväxt och där pengarna därför leder till störst samhällsvinst. Men här finns också snuttefilten i form av kommunutjämning. Ni ska väl inte klaga, tänker sannolikt en och annan rikspolitiker eller representant från kommunala nettogivare, ni blir ju ändå kompenserade av utjämningssystemet.
Kommunutjämningen är dock inget bra argument mot rättvis fördelning av infrastrukturmedel. Det leder inte bara fel, det leder till dubbelfel.
Det är något genuint osunt med en nationell politik som bara investerar i vissa regioner. Och därefter pytsar in bidrag till resten för att de ska klara sina löpande driftskostnader. Det hade varit betydligt bättre om staten fördelade investeringar jämnt över landet. Då hade alla regioner fått bättre grundförutsättningar att klara sig på egen hand. Med rättvisa investeringar ökar den möjligheten. Och med tiden kanske kommunutjämningen knappt skulle behövas.
Det är nämligen ingen ekonomisk naturlag att glesbygden och småkommuner ska gå minus. Här finns såväl råvaror som kompetens och arbetskraft. Det som särskiljer tillväxtregioner är framför allt hur tätt människor bor och jobbar och hur lätt de kan ta sig till varandra.
En rättvis fördelning av infrastrukturmedel skulle dessutom ge avsevärt sundare incitament åt kommunerna. Idag finansierar kommunutjämningen de löpande kostnaderna. Och ger dåliga incitament för att hålla dessa nere. Och inga incitament ges för att öka tillväxten organiskt, exempelvis genom investeringar, så att skattekraften höjs.
Orättvisan är således dubbel. Utjämningssystemet är inget argument för orättvisan. Det ökar bara problemet ytterligare, när vi får bidrag för drift istället för investeringar som kan generera tillväxt. För varje år som går hamnar sydöstra Sverige ännu mer efter ”tillväxtregionerna”.
Den politiska frågan om prioriteringar är en fråga om värderingar, som inte kan överlämnas till teknokrater på statliga infrastrukturmyndigheter.
Vad gör orättvisan, beräkningarna på samhällsvinst och kommunutjämningen med vår självbild?
År efter år konstaterar länet att det blev inte så mycket satsningar i år heller. År efter år får Kalmar län småsmulor. Numera är vi så pass skadade att vi gläds oss åt smulorna som kastas till oss. Varje liten förbättring ger oss oförställd glädje. Det påminner lite om den livegnas tacksamhet åt husbonden som i ett infall av generositet bjussar på en hel limpa bröd. Varje budskap om fler smulor firas stort, liksom för att dölja det faktum att det är just smulor.
Vi intalar oss att våra landsvägar är dömda att vara enfiliga med eftersatt underhåll och vår Europaväg av naturen aldrig kommer att kunna bli en motorväg.
Västerviksborna konstaterar ideligen att vi faktiskt har det bra här. Och att det även skulle kunna fungera ekonomiskt, företagarmässigt och arbetsmässigt, om vi bara hade en bättre infrastruktur.
Men att vi är rörande överens lokalt räcker inte. Eller att vi håller en enad front i hela regionen. Inte heller att våra egna riksdagsmän försöker påverka saken. Eller olika kreativa påverkansoperationer med kommunala tjänstemän eller konsulter.
Istället för att vara tacksamma och räkna på bidragen och infrastruktursmulorna vi får, bör vi räkna på hur mycket vi skulle få om vi fick som genomsnittet i landet i förhållande till vår storlek. Med tio gånger mer pengar än vi får idag skulle E 22 snart vara tvåfilig. Vi borde också räkna på hur mycket vi får om vi skulle kompenseras för alla år av underinvesteringar. Eftersatta landsvägar och järnvägar vore snart ett minne blott.
Hur länge kommer Västerviksborna och invånarna i länet att fortsätta knyta näven i fickan och acceptera den eviga orättvisan? Och hur länge kommer det att saknas alternativ att rösta på som skulle kunna göra skillnad?