Vid årsskiftet infördes en ny boendeform för ensamkommande flyktingbarn. Det föregicks av en lång debatt där många insett att det behövs en annan boendeform för ensamkommande barn än HVB-hem. Men sedan boendeformen infördes har enbart ett 20-tal hem öppnat.
Per-Arne Andersson, chef för avdelningen för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, förklarar varför så få kommuner har nyttjat den nya boendeformen trots att trycket på boenden för ensamkommande är så stort (Sveriges Radio 22/3). Ersättningen är helt enkelt för låg.
Det är naturligt att ersättningen för HVB-hem är högre än för stödboenden. HVB-hem ska inte enbart erbjuda boende utan även vård och behandling. Stödboende är tänkt för ungdomar från 16-års ålder, som inte behöver den omvårdnad och personaltäthet som ett HVB-hem innebär, utan ungdomarna får i högre grad klara sig själva, till exempel när det gäller matlagning. För ett barn placerat på ett HVB-hem får kommunen 1 900 kr per natt. För ett stödboende får kommunen i stället 1 000 kr per natt, vilket inte täcker kostnaderna för boendet, enligt Andersson.
Men problemen stannar inte där. En kommun får inte räkna in de ungdomar som placeras på stödboende i det antal ensamkommande som kommunen kommit överens med Migrationsverket om att ta emot. Det innebär att en kommun som öppnat ett flertal stödboenden och därigenom tagit emot väldigt många ensamkommande barn inte kan tillgodoräkna sig det gentemot Migrationsverket. Det är inte konstigt att kommunerna då väljer att fortsätta fokusera på HVB-hem.
Alla barn som kommer till Sverige behöver inte bo i HVB-boenden. Men väljer man att starta enklare boenden behöver kostnaderna ersättas. Med tanke på den situation som rått på många asylboenden med stök, sexuella angrepp och till och med dödligt våld är det viktigt att stödboendena kan täcka upp för personalkostnader. Även på stödboenden måste det finnas tillgänglig personal, om än inte i samma skala som på HVB-hemmen.
Eftersom de ensamkommande har olika behov är det bra att det finns olika boendeformen. Flexibla lösningar behövs. Men de kommuner som tar stort ansvar måste ersättas för och få tillgodoräkna sig sina insatser. Det är också onödigt att placera barn som inte behöver det på HVB-hem. I stället bör de äldre tonåringarna som inte lider av några trauman få träna på att aktivera sig själva. Att erbjuda mat, stöd och personal för den som inte behöver det gör skillnaden efter att den ensamkommande fyller 18 blir stort. Pengarna bör gå gå dit de gör störst nytta.
Barn- och äldreminister Åsa Regnér (S) menar att kommunerna redan har fått ersättning när det gäller schabloner till skolan samt i viss mån även till den sociala ungdomsvården. Och visst stämmer det. Men kostnaderna för mottagandet innebär stora kostnader för kommunerna. Invånare i en kommun som tar emot många asylsökande ska inte behöva tumma på annan viktig verksamhet. Därför är det särskilt viktigt att den nya boendeformen fungerar.