Vid en första anblick verkar det som att kommunerna har stor möjlighet att påverka etableringsnivån, eftersom den skiljer sig väldigt mycket mellan olika kommuner. Och det är inte kommunens tillväxt, befolkningsmängd eller täthet som är avgörande.
Dock visar rapporten tydligt skillnaden mellan stad och land, där integrationen i ”avlägsna landsbygdskommuner” går avsevärt långsammare. Tittar man närmare visar sig variationen mellan kommuner förklaras av skillnader på individnivå samt den lokala arbetsmarknaden och invandringsnivån.
Individfaktorer som ålder, kön och civilstånd spelar roll. En gymnasieutbildning ökar chanserna till arbete markant, liksom låg arbetslöshet i kommunen. Ju större andel utrikesfödda i kommunen och i området, desto långsammare går integrationen. Särskilt frånvaron av vuxna släktingar i kommunen är positivt för individens etablering.
Många av de här faktorerna är svåra för kommunen att påverka. Man har de individer man har. Västerviks kommun kan dock utveckla sin integrationsstrategi som i sin nuvarande strävan efter så många utrikesfödda som möjligt synes kontraproduktiv för just integrationen. Kommunen kan också försöka motverka bostadsmässig segregation.
Vidare rekommenderar rapporten satsningar på att så många som möjligt får gymnasiekompetens. Samt generella satsningar för att stärka den lokala arbetsmarknaden. Likaså riktade insatser mot de branscher som generellt anställer nyanlända, det vill säga äldreomsorg, bemanningsföretag samt hotell och restaurang. Här ligger kommunen rätt i sina satsningar att få in nyanländ arbetskraft i omsorgen. Här finns också potential i kommunens stora besöksnäring. Även samverkan med olika samhällsaktörer är avgörande för en framgångsrik lokal integration.
Det här är nyttiga insikter kring utmaningarna för kommunen att ta med sig. Nu startar det treåriga kommunala projektet YrkesVärd, som finansieras med nära fem statliga miljoner. Projektets fokus på arbete är glädjande. Dock synes även detta projekt lida av en viss rädsla för målsättningen att få deltagare i arbete. Man får hoppas att det mäts och redovisas ändå. Ur ett krasst kommunekonomiskt perspektiv är det också klokt att involvera arbetsgivarna i kommunen, då de är mindre flyktiga än de arbetssökande.
Syftet med projektet är tredelat. Att öka kontaktytorna mellan nyanlända och lokala arbetsgivare är relevant för matchningen på arbetsmarknaden. Att öka arbetsgivarnas ”interkulturella kompetens” och sprida kunskapen om de företagsekonomiska fördelarna med mångfald är för all del bra. Men för att lyckas med integrationen krävs också att de nya invånarna anpassar sig till den svenska arbetsmarknaden.
Det ger visst hopp att projektet även ska arbeta med att ge de nyanlända ökad förståelse för svenskt arbetsliv. Här gäller det att kommunen inte drar sig för att vara tydlig även i känsliga kulturella frågor. Som att man inte kan räkna med att bli anställd om man inte vill ta chefen i hand, eller om man inte kan arbeta tillsammans med personer av motsatt kön.
Utmaningarna är många och stora. Utöver kontakter, vilja och viss kulturell anpassning behöver många individer höja sin kompetens för att kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Det är en utmaning i sig för kommunen. Men med en realistisk verklighetssyn, anpassade åtgärder och tydliga signaler från samhället kommer vi en bit på vägen.