Är det inte dags att börja lyssna på kommunpolitiker över hela landet, vilka ropar efter fler och synligare poliser? Den frågan riktade Andreas Carlson (KD) till Isabella Lövin (MP) i onsdagens partiledardebatt i riksdagen, angående polisens kris och att var tredje kommun använder säkerhetsbolag för att sköta polisens uppgifter. Svaret uteblev. Men frågan är befogad.
Poliskrisens olika orsaker avslöjar att den inte går att lösa i en handvändning. Det rör sig om en sedan länge undermålig effektivitet och tveksamma prioriteringar där brottsutredande och det lokala polisarbetet varit eftersatt, enligt Statskontoret som utreder frågan. Krisen har förstärkts men inte skapats av polisens senaste omorganisationen, enligt deras rapport. Till problemen hör också att polisen synes ha en inre kultur där försvar väljs framför förändring och där avvikare bestraffas. Det är inte ändamålsenligt när förändringsbehovet är stort.
Effekterna av krisen är numera odiskutabla. Under året har representanter från polisen i Västervik frustrerat berättat att de vare sig hinner jobba brottsförebyggande eller bevaka oroliga platser. Utredare i länet har haft påtagliga problem att börja utreda grova brott såsom mordbrand och brott mot kvinnor och barn.
När staten inte gör sitt jobb faller problemen nedåt. Allt oftare rapporteras om att innevånare samlar sig i medborgargarden av olika former. Och runt om i landet sitter kommunpolitiker och funderar på hur de ska kunna erbjuda trygghet åt sina medborgare. I Kalmar län är poliserna färre än någonsin. Västerviks kommun har tagit den oortodoxa vägen att utreda den lokala polisens verksamhet.
I Nybro har räddningstjänsten börjat patrullera gatorna och i Kalmar har ordningsvakter gjort detsamma. Att ersätta poliser med vakter och brandmän är dock ingen god väg mot ett tryggare samhälle. De har inte samma kompetens och befogenheter som poliser. Och säkerhetsbolag utan offentlig insyn bör inte stå som garant för ett tryggt samhälle.
Allt fler kommuner ansluter sig därför till kravet att få anställa egna poliser eller få skjuta till kommunala medel till den lokala polisorganisationen. De kommuner som ställt frågan har dock hittills fått nej från regeringen.
Att tillåta fristående kommunala polisorganisationer vore sannolikt att be om ytterligare organisatorisk förvirring inom polisen. Och en ny typ av polis riskerar att göra yrkesrollen otydlig. Men det är inte vad som efterfrågas. En kommunal anställning, av statligt utbildad polis med väl definierade befogenheter, skulle snabbt kunna bidra till ökad trygghet där det behövs. En ytterligare fördel med en sådan anställning är att den kan hindra personalflykten och få poliser som tröttnat på organisationen att stanna i, eller återvända till, yrket.
Frågan om kommunal polis i någon form behöver tas på allvar. Alternativet är att den pågående utvecklingen fortsätter, med medborgargarden och trygghetsfrågor på entreprenad. Det är dags att regeringen börjar lyssna på kommunpolitikerna.