Eftersom det är det kommunala bolaget Tjustfastigheter som ska ansvara för att bygga ny simhall samt bygga om den befintliga hallen så blir just hyresavtalet det avgörande startskottet för projektet. I kommunstyrelsen var det ingen som röstade emot, även om M och KD lade ned sina röster. Därmed ser ärendet ut att glida igenom kommunfullmäktige utan större besvär.
Det finns egentligen inget politiskt motstånd mot att bygga en ny simhall. Partierna är dugligt överens om planerna på Bökensved, även om de träter om i vilken ordning saker ska göras. Behovet av storskaliga renoveringar eller en ny hall synes det råda enighet kring. I det läget är en ny hall det mest förutsägbara alternativet, givet att simhallsrenoveringar är kända för att bli både dyra och osäkra i sin livslängd.
Storleken på projektet, och därmed kostnaden, synes inte ha varit något större konfliktområde. Det hade annars fått ta lite större utrymme i den offentliga debatten. Om det nu finns en bred politisk acceptans för att det offentliga ska bekosta en simhall, vilket inte är helt självklart, så hade man gott kunnat fundera lite över omfattningen på kalaset. Vilket enligt liggande plan är mycket större än dagens simhall.
Den politiska striden har istället utspelat sig kring vilken aktör som ska finansiera, bygga och driva hallen. Hårdraget gäller frågan om kommunen ska bygga och äga simhallen eller om ett privat företag ska bygga, äga och hyra ut det till kommunen. Ibland ingår även driften i avtalet. Sådana upphandlingar brukar kallas OPS – offentlig-privat samverkan.
Till generella fördelar med OPS brukar räknas att kommunens likviditet inte påverkas av investeringen. Det kan möjliggöra att stora investeringar faktiskt blir av. En annan fördel är att kommunens kostnader blir förutsägbara, åtminstone om kommunen inte går bort sig i avtalen. Dessutom kan anlitandet av privata aktörer gynna en fri konkurrens, vilket åtminstone i teorin kan hålla nere kostnaderna.
Men man ska komma ihåg att inga privata företag ger sig in i ett projekt utan tydliga vinster. Således tar de ut en marginal, både för att erhålla vinst och ta betalt för den finansiella risken de tar på sig. Det ökar kostnaden för kommunen.
Till saken i just simhallsprojektet hör också att det är påtagligt komplicerade historier som är kända för att bli dyrare än tänkt. Vissa stora byggbolag har därför helt slutat bygga simhallar, och någon större konkurrens finns inte på området.
Det finns således risker med båda alternativen. När nu kommunen äger projektet så tar de på sig risken att saker går snett. Samtidigt har de mer kontroll över projektet och går det utan större problem har de sannolikt sparat pengar jämfört med OPS.
Vilket alternativ kommunen ska välja får omständigheter i varje projekt avgöra. Förhoppningsvis lär man sig också av varje projekt. Samma principfrågor kommer att uppstå i varje delprojekt på Bökensved, och sannolikt på flera områden i kommunen.
Det finns även mellanting mellan dessa två huvudalternativ. Såsom att kommunen kliver in och tar på sig borgensåtaganden i ett OPS. Här gäller det att se upp. Denna ledarsida brukar konsekvent varna för alla typer av affärer där skiljelinjen mellan det privata och det offentliga löses upp, eller blir otydliga. Så även i detta fall.
Ju mer kreativa parterna är i sina affärsmässiga lösningar och ju fler gråzoner man beträder mellan offentligt och privat, desto viktigare är det att avtalen blir vattentäta. Där är de privata aktörerna experter och kommunerna i regel amatörer. Det är inte en optimal förutsättning för att det offentliga ska göra bra affärer.
När gränserna inte upprätthålls blir också tydligheten och genomskinligheten lidande. Inte minst för de som faktiskt ska betala, det vill säga skattebetalarna. Och för att inte de ska få en dyr och obegriplig nota i knät gäller det att kommunen även fortsättningsvis håller sig till de tydliga och renodlade alternativen.
Ledare