Kommunen har nyligen valt att överklaga den dom som slog fast att särtaxa inte var skäligt för de fastigheter på Hornslandet som tvångsansluts till det kommunala VA-nätet.
Om kommunens överklagan inte når någon framgång väcker det frågan om merkostnaderna ska täckas av skattekollektivet eller VA-kollektivet. Det kan diskuteras för sig. Men oavsett hur det går i nästa instans har kommunens agerande väckt en större fråga som kommer stå obesvarad. Nämligen vem som ska stå för kalaset när kommunen nästa gång bestämmer sig för att exploatera ett nytt område med detaljplaner och ny infrastruktur för att få fler permanentboenden, i linje med kommunens strategi att locka hit nya innevånare med attraktiva boenden. Ska de nya invånarna stå för kostnaderna? Eller de befintliga invånarna i dessa områden? Eller skattebetalarna generellt?
Tvångsanslutningar till VA-kollektivet kan vara skäliga av miljöskäl och för att det kollektiva VA-nätet ska bära sig ekonomiskt. Men det måste ske med eftertanke och försiktighet eftersom en avgiftsbelagd tvångsanslutning i någon form alltid är en inskränkning av äganderätten. Och som sådan minskar den förutsägbarheten och den ekonomiska tryggheten för många människor.
För en nybyggare i ett område som redan tillhör kommunens VA-nät kan anslutningsavgiften upplevas som både förutsägbar och rimlig i förhållande till nyttan. Men samtidigt upplevs den ofta som en kraftig inskränkning av äganderätten för den som haft sin stuga länge och plötsligt tvingas till en VA-investering som är värd mer än byggnaden som ska anslutas. Så är ofta fallet i äldre bostadsområden i stadens ytterkanter som genom politiska beslut ska införlivas i det kommunala VA-nätet.
Redan det faktum att investeringarna är påtvingade och sällan efterfrågade gör att det är högst tveksamt om de till fullo ska belasta den enskilda fastighetsägaren. Tar man dessutom i beaktande att investeringarna tvingats fram till förmån för kommunen och i linje med dess vilja att växa synes det orimligt att enkom belasta enskilda personer för dessa investeringar.
Idag talar kommunen sällan om det grundläggande skälet till exploateringen – det allmännas bästa – i form av en bättre miljö och fler attraktiva bostäder. Ligger investeringen i kommunens intresse bör kostnaderna tas från skattekollektivet. Ligger det inte i kommunens intresse bör sådana beslut givetvis undvikas. Beslut om skattefinansierade projekt leder sannolikt också till mer samvetsgranna övervägningar hos de folkvalda, än om man låter VA-kollektivet eller enskilda fastighetsägare stå för hela notan.
Att kommunen drar frågan om särtaxa i långbänk ger bilden av en kommun som gärna satsar och investerar för tillväxt, men bara med någon annans pengar. Långbänken har också lett till en stor osäkerhet kring kostnader och bygglov, för både gamla och framtida bostadsägare, vilket riskerar att leda till minskad inflyttning i området.
I framtiden måste kommunen vara beredd att stå för en del av notan när kommunen tvingar fram exploatering av nya och nygamla områden. Eller inse när man inte har råd. Och låta bli.