Den kaosartade reformeringen av Arbetsförmedlingen har hittills bjudit på ett bekant inslag – regeringens uppmaning om att det där kan kommunerna sköta. I en debattartikel i Dagens Nyheter (30/10) meddelade arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) att en särskild utredare ska undersöka om kommunerna kan agera leverantörer åt Arbetsförmedlingen. Det här följer ett mönster. I takt med att statliga myndigheter minskar sin närvaro runt om i landet hamnar allt fler ansvarsområden i knät på kommunerna, inte sällan av egen försorg.

Kommunerna har exempelvis börjat röra sig i gränslandet till Polisens uppdrag. De väktare som anställs för så kallade trygghetsskapande åtgärder påminner ibland om en patrullerande polis. Från de kommunala biblioteken hörs vittnesmål om hur bibliotekarier får täcka upp när myndigheter och privata aktörer digitaliserar verksamheten och slår igen kontor. Till biblioteket kommer nu folk med frågor om myndighetsblanketter och bostadsköer.

Det som verkar ske är att kommunen blir den enda del av det offentliga som med säkerhet finns i hela landet. En roll som Polisen tidigare hade. Det märks i att Polisen har ansvar för lite allt möjligt, som hantering av pass och vapenlicenser, hittegods och tivolianläggningar. Det är ju praktiskt att ålägga den aktör som finns i hela landet olika uppgifter. Men nu flyttar i stället diversehandeln in i kommunhuset, efter att Polisens närvaro på många orter har minskat.

Att kommunen kan bli den sista säkra utposten för det offentliga har egentligen skett utan att det har tagits några helhetsgrepp. Det är lite som när Svenska kyrkan monterade ner sin närvaro i landets alla kyrkbyar. Det bara hände. Enskilda församlingarna sålde ett i taget av boställen för prästgårdsarrendator, komminister och kyrkoherde. Sedan kanske även församlingshemmet. Snart hade nästan alla församlingar gjort likadant.

På motsvarande sätt har den statliga närvaron på många orter minskat. Var för sig har myndigheterna digitaliserat verksamheten och stängt kontor. Varje enskilt beslut kan vara rationellt, många medborgare besöker inte kontoren. Men helheten verkar ingen riktigt ha räknat med. För plötsligt en dag har Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan alla bommat igen.

Det som görs för att lite yrvaket hantera den minskade statliga närvaron är etablerandet av statliga servicekontor, där flera myndigheter finns. Det är något som statsminister Stefan Löfven (S) gärna talar om, och onekligen har han en poäng.

Om statliga servicekontor kan väga upp återstår samtidigt att se. Både staten och kommunerna verkar pigga på att kommunerna gör allt mer. Vad som kan se ut som en försiktig decentralisering verkar drivas av statlig uppgivenhet och oförmåga.