Gården Tindered har tillhört familjen Hjalmarsson i generationer. Det var också där, bland hässjor och spannmålspriser, som kommunalrådet Harald Hjalmarsson fick sitt politiska uppvaknande. Eller kanske inte lika mycket ett uppvaknande som erfarenhet av livet som företagare och därmed en förståelse för näringslivets i många fall orättvisa förutsättningar. Med det i bagaget var det knappast förvånande att han med tiden sökte sig till Moderaterna.
Hjalmarsson talar varmt om gårdslivet. Han beskriver barndomsåren som präglade av kärleksfullt familjeliv, vilket blev särskilt viktigt efter att hans far gick bort i unga år. Hemmet gav honom också en stark tro och han har alltid varit svag för kristdemokratin och dess kombination av borgerlig politik och starka familjeideal. Med det sagt kan man kalla honom för en konservativ moderat, eller något av en gammelmoderat.
Förnyelsen av partiet blev dock inte något problem, om man frågar Hjalmarsson. Den passade tvärt om ganska väl med den förändring som samtidigt ägde rum i Västervik. Fredrik Reinfeldt valdes till partiledare 2003 med mandatet att förnya den moderata politiken i grunden – året dessförinnan hade Hjalmarsson brutit ett långt socialdemokratiskt maktinnehav med hjälp av sin borgerliga fempartiallians. Han kom själv med en ny politik till bygden.
Förändring är också vad som präglat hans tolv år vid makten. Från Electrolux till Akzo Nobel har det hjalmarssonska projektet bottnat i att ställa om bygden från de industritunga brukens till ett småföretagarnas Tjust. Något han lyckats relativt väl med. Västervik är trots sin periferi en välmående turiststad med växande näringsliv och framgångarna har i mångas ögon gjort honom till kommunens starke man.
Av sina motståndare har han dock nästan lika ofta kritiserats för att springa ärenden åt enskilda företag och för en hänsynslös ledarstil när han vill få sin vilja igenom. Det senare ryktet leder osökt till det i många fall så ödesdigra 2012.
Året dessförinnan uppdagandes de väldiga underskotten i kommunekonomin – 59 miljoner kronor saknades i kassan. Kommunalrådet tog som lagen kräver på sig ansvaret, men hänvisar underskotten till misskötsel inom förvaltningarna. Ekonomin var tvungen att komma i balans och inför budgetförhandlingarna kommande år samlade han sin allians som så många gånger förut. Det fanns dock en skillnad från tidigare – hans folkpartistiska kollegor ställde ultimatum.
Kommunalskatten skulle höjas för att återhämta ekonomin, snarare än att genomföra sparbeting som slog mot den kommunala välfärden. Hjalmarsson vägrade. Enligt kommunalrådet kunde man inte höja skatten utan att känna till underskottens källa, vilket man ännu inte gjorde. Då skulle man snart befinna sig i en ond spiral där varje skattehöjning följdes av en annan. Dessutom var kommunens låga skattenivå viktig för attrahera inflyttare – ett moderat måste för en bygd som inte kan konkurrera med geografi eller kommunikationer.
Ett dödläge uppstod och samarbetet föll samman när kommunalrådet inledde sitt kontroversiella budgetsamarbete med Socialdemokraterna under sommaren 2012. Beslutet har betraktats som ett svek från såväl allianspartier som partimedlemmar, vilket knappast är svårt att förstå. Hans försvar är att en budget som långsiktigt räddade ekonomin var överstående ett samarbete som nått vägs ände.
Under hösten följde en tid av hårda sparbeting, stormöten och föräldrauppror. Jag frågar honom om det inte år påfrestande att få en halv bygd emot sig, Hjalmarsson menar sig emellertid vara garvad. Liknande tumult har uppstått tidigare och de tenderar att vara mer högljudda än mangranna. Kritiken tycker han dessutom är missvisande. Ekonomin har återhämtat sig samtidigt som fler flyttar in, sysselsättningen ökar och skolan klättrar markant på Lärarförbundets skolranking.
Så till Socialdemokraterna. Tomas Kronståhl (S) sade under sitt möte med ledarredaktionen att hans parti gick med på ett blocköverskridande samarbete för att rädda kommunen, men kommunalrådet ställer sig skeptisk till förklaringen. Hjalmarsson menar snarare att partiet såg en strategisk möjlighet att stärka sina positioner inför söndagens riksdagsval genom att visa regeringsduglighet tillsammans med Moderaterna.
Frågan om samarbetets framtid är ofrånkomlig. Hjalmarsson talar om hur han vill leda en bred koalition som kan arbeta för kommunens väl, men beskeden uteblir. Intressant är dock att han beskriver valet som ett vägskäl mellan en moderat och socialdemokratisk politik. Hur övertygad han själv är om saken kan ifrågasättas med tanke på att partierna lagt en preliminär budget tillsammans och att båda håller valvaka på Stadshotellet. Men det är uppenbart under vårt samtal att han inte litar helt och hållet på sin röda kamrat. Han saknar knappast anledning.
Barometerns opinionsundersökning tidigare i höstas visar att det bärande regeringspartiet kan förlora en tredjedel av sina väljare i länet. Blir Socialdemokraterna kommunens största parti, kommer de att göra anspråk på den kommunala tronen. Hjalmarsson erkänner att han skulle ha svårt att stanna som ledare för sitt parti om han tvingas nedstiga från posten som kommunstyrelsens ordförande. Då är den nuvarande majoriteten upplöst.
Kommunalrådets hopp står då till de borgerliga småpartierna. Men genom sina fortsatta krav på skattehöjningar har de förstärkt den spricka som fick samarbetet att gå i bitar. Att alla inte har förlåtit det moderata sveket är uppenbart och det talar emot att den borgerliga alliansen återuppstår, om än fast det skulle vara önskvärt.
Här har kommunalrådet lett in sitt parti i en förrädisk återvändsgränd som kan innebära att kommunen står inför ett maktskifte, det vore synd.
Hjalmarssons blocköverskridande koalition kan förvisso ha skadat allmänhetens förtroende för demokratin och det vore önskvärt med en större ödmjukhet inför den bristfälliga hanteringen av näringslivsprojekt som Gotlandsbåten. Men stora delar av den moderata politiken är rätt för Västervik. Ambitionen om en storkommun är den enda trovärdiga vägen mot en större arbetsmarknadsregion i norra länet. Det skulle dessutom underlätta kraven på förbättrad infrastruktur. Till kommunalrådets favör ska även tilläggas att han har en genuin övertygelse om näringslivets betydelse och inte minst en förståelse för att skattehöjningar är ohållbart för en kommun i desperat behov av inflyttning.
Moderat politik är till syvende och sist det mest pålitliga valet för tillväxt i Tjust, särskilt eftersom alternativen till den inslagna linjen är lika okända som osäkra.
På måndag vet vi om kommunalrådets sista strid innebär början på en fjärde mandatperiod, eller en återgång till gårdslivets lugn på Tindered.