I två tidigare ledartexter har kritiserat hur frågan kring stadsvapnet och ny grafisk profil hanterats. Den felaktiga ärendehanteringen – och den tveksamma demokratisyn som blottats – är en avsevärt viktigare fråga än exakt hur kommunens logotyp ska se ut.
Man får nu också lägga till problem med en häpnadsväckande okunnighet. Kommunalråd Kronståhls debattartikel (VT 12/1) är sådant litet konststycke i faktafel och tokigheter att en kommentar måste struktureras i rubriker:
Vulgarisering av debatten
"Det är alarmerande att Västerviks-Tidningens ledarskribent inte har bättre kunskap och uttrycker sig så tvärsäkert om saker som är felaktiga. Detta vilseleder tidningens läsare och skapar ett osakligt debattklimat helt i onödan", skriver Kronståhl.
Kronståhl har dock inte med ett enda konkret exempel påvisat något fel i ledartexterna. Det finns en anledning till detta. När man inte kan belägga sina påståenden är det så mycket enklare att gå till aggressivt angrepp med svepande anklagelser om faktafel. Den här texten hävdar att Kronståhl har fel i alla relevanta fakta. Därför följer nu en genomgång av felen.
Sakfrågan
Den 27 november återremitterar kommunfullmäktige ärendet för ytterligare beredning, då fullmäktige tycker att det behövs ytterligare ett alternativ att ta ställning till. Den 8 december svarar tjänstemännen att de inte har för avsikt att fullfölja fullmäktiges uppdrag. Och den 18 december driver majoriteten i kommunstyrelsen (S, C och Mp) åter ärendet till fullmäktige trots att det inte beretts som det ska.
Tjänstemännen har inte presenterat något förslag på logotyp med krona och texten "Västerviks kommun" i uppdaterad typografi. Inte heller har någon kommunlogotyp med krona presenterats i en uppdaterad grafisk profil. Tjänstemännen och majoriteten försvarar sig med att återremissen innebar att inget i logotypen skulle ändras.
Det är fel.
Återremissen motiverades med att fullmäktige ville se ett förslag på grafisk profil där nuvarande logotyp med krona behålls. För den som lyssnat till debatten i fullmäktige är det uppenbart att det var den borttagna murkronan som var problemet.
Lagstiftningen
Kronståhl hävdar i sin debattartikel att det inte finns några krav på att återremissen verkställs av tjänstemännen, och att majoriteten i kommunstyrelsen på eget bevåg kan driva frågan till beslut i fullmäktige, utan ytterligare beredning. Vilket de också har gjort. "Det är så den demokratiska processen ser ut", tycker Kronståhl.
Det är fel.
Kommunallagen gör mycket tydligt att innan ett ärende lyfts till fullmäktige ska det ha beretts (5:26). Beredningen är något utöver att styrelsen bara yttrar sig och ger förslag till beslut (5:28). Det är ett särskilt ansvar för kommunstyrelsen att bereda ärenden och fullgöra de uppdrag som fullmäktige har lämnat över till styrelsen (6:13)
Kommunallagens förarbeten säger att det är majoriteten som styr hur omfattande det återremitterande ärendet skall beredas. Dock ges inget stöd till att majoriteten kan strunta i att bereda ärendet.
Tvärtom slår propositionen (2001/02:80) fast att "en återremiss innebär normalt att ett ärende överlämnas för ytterligare utredning till den nämnd som lagt förslaget." Kronståhls egenpåhittade "politiska spelregler" går alltså på tvärs emot lagstiftningens uttalade syfte.
Kronståhl synes ha uppfattningen att en återremiss bara är någon slags missnöjesmarkering. Så är inte fallet. En återremiss är ett försök att skapa ett bättre beslut. Med lagstiftarens formulering: "En återremiss kan bidra till att fördjupa demokratin och motverka kortsiktigt framhastade beslut, utan att effektiviteten i berednings- och beslutsprocessen försämras i allt för stor omfattning. Möjligheten till återremittering skapar också ett utrymme för samtal och samråd och kan bidra till att ett ärende blir allsidigt belyst (prop 2001/02:80).
Kronståhl fortsätter. "Vi kan inte sätta igång utredningar eller arbeten som innebär oförutsedda kostnader så fort en minoritet i kommunfullmäktige yrkar på det... En ny utredning kring detta arbete skulle innebära helt nya kostnader och ny tidsplan för projektet."
Det är fel.
Kommunstyrelsen inte bara kan, utan ska, bereda ärendet på nytt, om fullmäktige fattar beslut om återremiss. Regelverket om återremiss finns till för att skydda minoriteten i fullmäktige. Just detta regelverk ändrades nyligen så att det krävs att den minoritet som vill ha en återremiss har rätt att formulera motiveringen. "Om majoriteten tillåts besluta om motiveringen kan syftet med hela institutet sättas ur spel. Majoriteten kan då besluta om urvattnade motiveringar eller motiveringar av helt annan karaktär än vad minoriteten hade tänkt. Det skulle göra återremissen meningslös" (prop 2008/09:21). Det är helt uppenbart att lagstiftarens syfte med återremissen är att det ska göra skillnad och att kommunstyrelsen inte ska kunna bortse från den.
Vidare: Argumentet om tid och pengar går rakt emot lagstiftningen. I förarbetena tydliggörs att lagstiftaren övervägt denna risk och funnit att rätten till återremiss väger tyngre.
Sist, men inte minst intressant, vill Kronståhl få det till att återremissen som beslutades av fullmäktige kom från en minoritet.
Det är fel.
Kronståhls majoritetskollegor i Centerpartiet och Miljöpartiet sa inget under debatten. Och lade inga yrkanden. Viktigast av allt är att beslutet om återremiss fattades genom acklamation.
I propositionen (2008/09:21) står det så här.
"Rent praktiskt kan det uppkomma frågor hur man ska avgöra om ett ärende återremitterats eller bordlagts av en majoritet eller av en minoritet inför det fortsatta behandlandet av ärendet. Huvudregeln i kommunallagen är att beslut avgörs med acklamation, vilket innebär att ärendet får anses avgjort enhälligt. Om en majoritet vill försäkra sig om att ett ärende inte ska kunna bli föremål för minoritetsåterremiss eller minoritetsbordläggning när de behandlas på nytt får man begära omröstning..."
Det fina i kråksången är alltså att frågan kan återremitteras på nytt nästa gång den kommer upp i fullmäktige. Denna gång av en minoritet. Om majoriteten i kommunstyrelsen inte följer en sådan återremiss utan ytterligare en gång beslutar att ta frågan till fullmäktige utan två tydliga alternativ så bryter det beslutet mot lagstiftningen. Ett sådant beslut kan minoriteten (eller den som så önskar) överklaga med hänvisning till lagstiftning och förarbeten.
Demokratisyn och kunskapsluckor
Det som står på spel här är våra politikers förutsättningar att ta goda beslut. Kommunalråd Kronståhl visar ett genuint ointresse av att låta minoriteten bidra till detta. Istället motverkar han det aktivt.
Kronståhl skildrar en syn på fullmäktige – kommunens enda beslutande och demokratiskt valda församling – som ett rundningsmärke. Vars beslut man inte behöver ta på allvar. Beslut vilka man enkelt kan göra meningslösa genom demokratiska genvägar i strid med lagstiftningen. Han visar ingen förståelse för att demokrati är något annat än att majoriteten alltid har rätt.
I brist på sunda demokratiska grundreflexer måste man förstå sig på den lagstiftning som är demokratins armering. Det räcker inte att skumma igenom kommunallagen. Det är kanske för mycket begärt av ett kommunalråd att förstå sig på lagstiftningen. Men det är inte för mycket begärt att han tar till sig av information som serveras honom av välvilliga debattörer eller att han tar hjälp av någon person som vet mer än han själv.
Den personen ska inte behöva vara lokaltidningens ledarskribent. Men om jag kan ta fram fakta i juridiska frågor så kan sannolikt en anställd kommunjurist vara kapabel att göra samma sak. Men någon kommunjurist har kommunen aldrig sett nyttan med att skaffa.
En privatperson som talar mot bättre vetande och vägrar ta till sig fakta upplevs i regel som pinsam. En politisk ledare som gör det och går till attack mot media är dessutom ett hot mot sanningen och det öppna demokratiska samtalet. "Västerviks-Tidningen sprider felaktigheter och desinformation", trumpetar Kronståhl ut.
Det är obehagligt.