Så var då den långdragna frågan om VA-särtaxa på Hornslandet slutligen avgjord. Inte med en smäll, som många kanske hoppats, utan med en pyspunka.
Kommunens beslut om särtaxa följdes av ett antal års tvister i frågan. Kommunen och bolaget Västerviks Miljö och Energi, VMEAB, har benhårt hållit fast vid sin uppfattning trots flera reviderade kostnadsberäkningar och trots att man fått smäll på fingrarna av flera rättsliga instanser. Och när den egna advokaten förordade att man skulle släppa frågan om särtaxa i den första etappen höll kommunen fast vid särtaxa som princip för de återstående etapperna.
Nu har man slutligen helt släppt frågan om särtaxa. Men inte med motivet att det var fel från början. Efter åratal av för höga kostnadsberäkningar och segdragna tvister med kommunens innevånare kommer bolaget fram till - att särtaxan inte längre behövs. Med anledning av att det hela blev billigare än beräknat. Så kan det gå.
Oavsett vilka skäl bolaget för fram är det ett bra beslut. I grunden har denna fråga handlat om skyddet av äganderätten. När kommunen fattade beslut om tvingande kommunalt VA på Hornslandet gjorde man det för det allmännas bästa. Dels för en bättre miljö. Dels för att locka inflyttare och skapa tillväxt. Merkostnader för sådana beslut ska aldrig knuffas över på enskilda. Kollektiva investeringar ska finansieras kollektivt.
Samtidigt meddelar bolaget att den generella anslutningsavgiften behöver höjas. Ingen bör förvånas av detta. När särtaxa inte kan tillämpas måste utbyggnaden på Hornslandet finansieras av de generella anslutningsavgifterna. Var den nya nivån ska ligga och hur snabbt den ska införas kan såklart diskuteras. Men att höjningen behövs och att alla framtida VA-anslutningar berörs, även de på Hornslandet, är korrekt som princip.
Enskilda fastighetsägare och företrädare för området har protesterat mot höjningen och talat om fortsatta överklaganden. Men ingen har lyckats förklara varför inte Hornslandet ska vara med och bidra med lika stor del som övriga tomter i kommunen kommer att göra. Att de med hus i den första etappen kom undan lite billigare är att betrakta som en liten vinstlott för dem, inte som en orättvisa för övriga.
Fram träder en bild av två trätande parter som försöker komma undan med så liten prestigeförlust som möjligt.
Segerns sötma kan kännas lite smaklös när den inte blir så storslagen som man räknat med. Men en seger är det tveklöst för personerna på Hornslandet. Och en välförtjänt sådan. De har minskat avgiften till nära halva den ursprungliga summan. De har tagit strid för äganderätten och mot kommunens och bolagets ekonomiska och juridiska tokigheter.
Lärdomen av den här historien är att kommunen måste finansiera sina planer bättre i framtiden. Och tycker man som medborgare inte om kommunens tvingande beslut i detta och framtida projekt kan man rösta på något parti som driver en annan linje.