Det är dock mer komplicerat än så, eftersom de flesta utsläpp och andra miljöförstöringar ligger utanför det offentligas kontroll. Men när de miljöpartistiska språkrören och statsråden Isabella Lövin och Per Bolund på måndagen presenterade ett klimatpaket på 9,7 miljarder kronor låter det som vanligt som att en stor pengapåse av egen kraft kan korka igen utsläppen.
Egentligen skulle klimatomställningen kunna ske helt utan offentliga bidragspengar. Lagar och skatter som sätter ramarna för vad som är miljömässigt tillåtet har nog så god effekt. De stoppar alltför stor enskild miljöförstöring och tvingar alla som smutsar ned att betala för sig. Men den rödgröna regeringen står fast vid att staten också måste kasta in stödpengar inom miljölagarnas ramar, där valfriheten råder.
Visst kan det behövas extra pengar för sådant som ingen annan än det offentliga ansvarar för – till exempel för att bygga fler och bättre cykelvägar eller tillgänglig kollektivtrafik. Men dessvärre driver Miljöpartiet på för att de statliga stödpengarna ska in och peta i allt från industriernas maskiner till privatpersoners val av bil och energilösningar. I bästa fall är stöden slöseri med pengar, men i värsta fall gör de att klimatomställningen går långsammare.
Ett tydligt exempel är de stora statliga summorna som läggs på att subventionera bilar med lägre eller inga utsläpp. Systemet har klassats som ineffektivt av bland annat Konjunkturinstitutet och Riksrevisionen, men det hindrar inte regeringen från att nu föreslå en höjning av bonusbeloppet från 60 000 kronor till 70 000 för bilar med noll utsläpp.
Även solcellsmarknaden skulle må betydligt bättre utan statlig inblandning. Det är flera år sedan bland annat Energimyndigheten rekommenderade regeringen att fasa ut stödet och låta marknaden vara. Hittills har dock raka motsatsen skett.
Men nu har regeringen tillsammans med C och L i stället bestämt sig för att växla över stödet till en skattereduktion för både solceller och lagring av egenproducerad energi. Detta är rimligare än det nuvarande stödet, men innebär fortfarande att incitamenten minskar för solcellstillverkarna att pressa priserna så mycket som möjligt. Det tycks dock inte finnas någon avsikt från regeringen att framöver lämna solcellsmarknaden att utvecklas i fred.
Genom att fortsätta punga ut stödpengar eller avdrag till i princip allt som är viktigt för att minska utsläppen ger regeringen intrycket att det är just staten som driver på omställningen. Men det bästa för alla vore om staten lät resten av samhället sköta de delar som de klarar bäst själva. Utsläpp kan faktiskt minska utan att staten skyndat till undsättning med högar av skattepengar. Men då kan förstås inte regeringen ta åt sig äran för det heller.