Så har flera kommunledningar resonerat när de överväger att klassa hela kommunen som ett socialt utsatt område, och på så vis styra undan asylsökande från att bosätta sig där. Omoraliskt utnyttjande, hävdar vissa, men det är samtidigt svårt att klandra kommuner som staten försatt i en svår situation.
Bland annat S-styrda Katrineholm och L/M-styrda Kristianstad planerar att vidga det nya undantaget i Ebo-lagen, lagen om eget boende, som gör att asylsökande som väljer att bo i utsatta områden går miste om sin dagersättning. Den asylsökande kan då fortfarande ordna eget boende på annat sätt i dessa kommuner och vara utan bidrag. Alternativet är att ordna eget boende i en annan kommun eller bo på Migrationsverkets boende och behålla sin ersättning.
Själva poängen med undantaget från Ebo är just att redan segregerade utsatta områden inte ska växa ännu mer, och hämma integrationen ytterligare. Detta blir dock en liten hjälp på ett enormt problem för kommunerna. Inte minst för många kommuner som på pappret inte har socialt utsatta områden att utvidga, men som redan tagit emot en stor andel asylsökande och nyanlända.
Det är helt enkelt oerhört svårt att med små resurser integrera många människor som till stor del saknar en grundläggande utbildning. Även om dagersättningen till asylsökande och andra merkostnader täcks av Migrationsverket följer ytterligare kostnader med invånare som inte arbetar. Detsamma gäller nyanlända med beviljat uppehållstillstånd, men som utifrån statistiken inte kommer att försörja sig själva på många år.
Visst är det fel att missbruka begreppet utsatt område, men det är svårt att klandra kommunerna för att utnyttja möjligheten att kontrollera sina utgifter. Särskilt som det är statens migrationspolitik som orsakat situationen för kommunerna från början. En dyr kommunal välfärd kombinerat med ett stort mottagande av människor som inte arbetar går helt enkelt inte ihop. Då måste antingen välfärden eller människorna begränsas, vilket vissa kommuner nu alltså försöker göra.
Vad kommunerna väljer att lägga pengar på är i många fall rimligt att kritisera. Fokus måste alltid vara på kärnuppgifterna och absolut inte på skrytbyggen eller evenemang. Men då krävs också att kommunerna får mer makt över sina utgifter. Ebo blir då en belastning som det är naturligt att vissa väljer bort när chansen ges.
Det är sorgligt, med tanke på hur väl Ebo skulle kunna fungera om antalet personer som utnyttjade den var mer begränsat och inte ledde till ökad inflyttning i redan utsatta områden. Men nu blir undantaget i stället ett hafsverk, vilket kommunernas reaktion är ett tydligt tecken på.
För att kommunerna ska ta ansvar för sin ekonomi måste de få ökat eget ansvar, med betydligt mindre tvång och pekpinnar från staten. Lagar om kommunernas uppgifter måste följas, men kommunerna ska inte ensidigt behöva lösa problem som staten har dragit på landet.